Åsa Romson (MP) och Lise Nordin (MP) skriver på SvD Brännpunkt att kärnkraften är idag beroende av att det är staten som tar på sig det stora skadeståndsansvar som följer en eventuell kärnkraftsolycka, och menar att detta skulle utgöra en omfattande subvention av kärnkraften.

Det stämmer inte. Den 17 juni 2010 beslutade riksdagen i enlighet med regeringens proposition 2009/10:173 att införa ett obegränsat skadeståndsansvar för ägare till kärnkraftverk. Dessutom måste ägarna skaffa försäkring som täcker 1,2 miljarder euro per reaktor.

Staten träder in först om försäkringen inte räcker och ägaren drivs i konkurs genom stora skadeståndsanspråk. Samma regler, förutom försäkringskravet, gäller alla andra former av energiproduktion och all annan industriell verksamhet. Att hävda att dessa regler skulle utgöra en omfattande subvention av kärnkraften är helt orimligt.

Även andra former av energiproduktion och industriell verksamhet kan leda till omfattande och dyra olyckor, t.ex. vattenkraft, kemisk industri och oljeutvinning.

MFKs sekreterare meddelar
Inormation om vad som hänt inom MFK det senaste halvåret och några notiser som kan vara av intresse. Läs infobladet i pdf.

Japan drabbades av en svår reaktorolycka av högsta graden 7 på internationella INES-skalan i samband med en jordbävning graderad till 9 på Richterskalan den 11mars 2011. Sex reaktorer i Fukushima- Daiichi drabbades av tsunamivågen som slog sönder maskinerna för nödkylning av reaktorerna och kraftnätet för yttre elförsörjning. Härdarna i tre av reaktorerna smälte och den i reaktorerna bildade vätgasen exploderade och förstörde reaktorernas ytterhöljen.
Radioaktivitet läckte ut från reaktorerna och spreds i vattnet och i luften i omgivningen med rådande vindar. Till och med i Sverige kunde låga halter av radioaktivt jod uppmätas vid FOI:s mätstationer utan skadlig betydelse för hälsan eller miljön.
I Sverige har radioaktiva ämnen spritts över landet vid några tillfällen. Under 1950-60 talen spreds över hela Sverige radioaktiva ämnen från de ryska kärnvapenproven på Novaja Zemlja och 1986 så gav Tjernobylolyckan upphov till en radioaktiv beläggning främst i norra Sverige beroende på vindar och regn.
Vid de ryska atombombsproven vidtogs inga skyddsåtgärder. Vid Tjernobylolyckan så kostade olika skyddsåtgärderna bortåt 1 miljard kronor i ersättningar från svenska staten för bortkastad mjölk och kött från vilda djur och renar. Kostnaderna blev höga då de tidigare bestämda gränsvärdena baserade på kunskaperna från 1960-talet atombombsprov sänktes efter olyckan med en faktor fem.
I Japan har man inte sänkt gränsvärdena för radioaktiva ämnen efter olyckan. Stråldoserna för de som arbetar med skyddsarbete vid reaktorerna har tillåtits gå upp till 250 mSv – en högre siffra än normalt tillåtna 50 mSv per år. Ingen av arbetarna vid Daiichi-reaktorerna i Japan har skadats allvarligt av strålning.
De svenska gränsvärdena vid Tjernobylolyckan var onödigt lågt satta och kostade oss således nära 1 miljard kronor. Vi har något av en trygghetshets i Sverige.
Fil dr Lars Persson
Slånbärsvägen 11A
19334 Sigtuna
0708-297100
lars.ingeman@telia.com

Av Lars Wiegert, MFK sekr.
Den 1 april hade Göteborgsposten en stort upplagd artikel med rubrik ”Tjänar pengar på kärnkraft”. Pappersupplagan fyllde dessutom förstasidan med rubriken ”Vilka kan du lita på?” och vill därmed påskina att man inte kan lita på personer som har anknytning till branschen, inkluderat engagerade forskare. Artikeln framställer MFK som en lobbygrupp och att styrelseuppdrag där skulle göra ledamöterna icke trovärdiga.

Miljövänner för Kärnkraft är en politiskt och kommersiellt oberoende ideell förening, som bildades 1988 av några miljövänner som tröttnat på en energidebatt dominerad av osaklig antikärnkraftpropaganda. 80-talet präglades precis som nu av en massa osakligheter som endast kunnat bemötas på betald annonsplats, eftersom vad vi har att säga inte anses ha ”nyhetsvärde” för det ger inte de rätta skrämmande rubrikerna.
I vår strävan att alltid komma med faktaunderbyggda argument har vi anlitat sakkunskapen i universitet och högskolor. Att påskina att forskare som tar ställning och gärna bistår MFK med fakta inte skulle vara trovärdiga är ett bisarrt synsätt helt främmande i en demokrati.

MFKs oberoende visar sig i en mycket begränsad budget baserad enbart på medlemsavgifter och inget annat. Styrelseledamöter får inte ett öre, utan verksamheten bedrivs helt på obetald fritid. De flesta av medlemmarna saknar anknytning till kärnkraftsbranschen. De har helt enkelt insett att det inte går att klara klimat, miljö och välfärd utan energi från kärnkraft och nyttjar bara sin demokratiska rätt att ge sitt stöd för denna viktiga sak.

MFK vill därför kontra med frågan:
Vilka ska man annars lita på om inte på dem som vet?
I varje fall inte på dem som är avlönade för att skriva skrämmande rubriker eller ”godkända” miljöorganisationer som profiterar på folks rädsla.