Kärnkraftens kostnader och ansvar

I Dagens Industri den 19/10 2013 hade Tomas Kåberger, numera professor i internationell energipolicy vid Chalmers, en artikel med rubrik Kärnkraft är inte lönsamt. Han riktar in sig på det ofta använda argumentet att kärnkraftsägarna är befriade från ansvar vid en reaktorolycka. För att läsa artikeln i Dagens Industri klicka här.
Här får Kåberger svar på tal av Nils-Erik Nilsson

Tomas Kåberger har nu lämnat generaldirektörsposten i Energimyndigheten och har därmed inte längre något myndighetsansvar. Han kan nu i egenskap av professor uppträda som fri debattör. Då återkommer hans gamla mantra från tiden som energisekreterare i Naturskyddsföreningen. Hans argument är lika fel nu som de var på 1990-talet. De bygger på två fullkomligt felaktiga grunder.

Det ena är kärnkraftens ansvar jämfört med annan industris ansvar. Här tar kärnkraften ett mycket större ansvar än de flesta andra industrier, genom att man dels har strikt ansvar, dels att man genom försäkringskravet säkrar en ganska rejäl summa pengar, som är öronmärkta till ersättning mot tredje man. För att det enligt försäkringslagen skall vara möjligt att teckna en försäkring måste den vara begränsad. Detta är inte att ”befria ägarna från ansvar”. Det är istället ett sätt att tvinga dem att faktiskt ta ett ansvar.
I de flesta andra fall är det den som vållat en olycka som blir ersättningsskyldig. Tänk om det är ett litet entreprenadföretag, eller varför inte en doktorand på Tomas Kåbergers institution, som vid ett industriuppdrag gör ett misstag, som orsakar en allvarlig olycka. Hur mycket pengar finns det då att först ersätta den drabbade industrin och sedan ersätta skador för tredje man. Det lilla entreprenadföretaget, eller Tomas Kåbergers institution skulle naturligtvis gå i konkurs, men så mycket pengar blev det inte. Då är det naturligtvis mycket bättre att det, som när det gäller kärnkraft:
1. Alltid är ägaren till industrin som är ansvarig.
2. Det alltid finns pengar att ersätta skadelidande tredje man med.

Det andra grundläggande felet i Tomas Kåbergers resonemang är vad som betraktas som en skada. För de flesta industrier är det mycket svårt för en drabbad att visa att han faktiskt fått en skada som kan bevisas härröra får en industriolycka. Om man inte kan bevisa att man fått en skada och att den vållats av olyckan och dessutom kunnat visa vem som vållat olyckan har man i normalfallet ingen rätt till ersättning.
När det gäller kärnkraft kommer däremot de stora kostnaderna som Tomas Kåberger skriver om från skador som man teoretiskt skulle kunna få om kanske 20 år. Tänk om de olje- och kolkraftverk och tunga industrier i Europa, som orsakade försurningen i bl.a. Sverige skulle bära ansvaret för dessa skador. Då skall man också ha i minnet att försurningen i stora delar av Sverige hade en ”farlighetsnivå” som vida överstiger stora delar av de evakuerade områdena runt Tjernobyl och Fukushima. Ännu värre än i Sverige var förhållandena dels i Ruhrområdet i Tyskland dels den s.k. dödens triangel, som omfattade delar av södra Polen, Tyskland och Tjeckien. Likaså i stora delar av Murmansk och då av tung industri (inte av kärnreaktorer).

Den artikel som Tomas Kåberger skrivit understryker återigen behovet av en sådan opartisk jämförelse mellan olika kraftslag som vi begärt i vårt brev till regeringen [1]. Detta är nödvändigt för att viktiga beslut skall kunna fattas på saklig grund och inte rykten, obefogad rädsla, osäkerhet och tvivel.

Miljövänner För Kärnkraft
Nils-Erik Nilsson

[1]: Öppet brev till regeringen http://www.mfk.nu/2013/08/11/oppet-brev-till-regeringen-om-jamforelse-mellanenergislagen/