Planlös planhushållning om energin

Politikerna har satt sig i en omöjlig sits genom att detaljstyra hur mycket energi som får produceras av olika energislag. Denna styrning grundar sig mera på åsikter om vad som är bra för miljö, ekonomi, säkerhet mm och inte på reella fakta. Om man lade detaljstyrningen åt sidan och i stället diskuterade krav baserade på fakta, skulle det vara enklare att nå politisk överenskommelse.

Av Nils-Erik Nilsson
Det är märkligt att alla svenska riksdagspartier är helt överens om att när det gäller energipolitiken skall man driva planhushållning. Inom energipolitiken sätter man upp politiska (planhushållnings)mål för hur stor andel av olika energislag vi skall ha i Sverige. På högsta politiska nivå kommer man överens om (och beslutar) hur mycket elenergi vi skall producera och med vilka metoder (energislag). Man går in och sätter (planhushållnings)mål för hur mycket vindkraft vi skall ha och om kärnkraften skall få byggas ut eller om man får ersätta gamla verk med nya osv. Här går den högsta politiska nivån in och detaljreglerar på ett sätt som vore helt otänkbart på något annat område. Här ligger man på en nivå som om man skulle besluta hur många modeller Volvo skall ta fram och inom vilka segment inom bilbranschen de skall ligga. Detta är helt horribelt. Genom att dessa detaljbeslut tas på högsta politiska nivå kommer t.ex. ekonomiska, miljömässiga och hälsomässiga effekter inte att kunna belysas. Planerna är ju redan lagda på högsta nivå och ändras beroende på Riksdagens sammansättning, politisk kohandel mm. Detta ger oacceptabelt dålig stabilitet åt regelverket och en enorm osäkerhet i vad som verkligen kommer att gälla. Detta i en bransch som måste investera på mycket lång sikt!

De mål och riktlinjer man skall utfärda på den högsta politiska nivån skall ju vara av helt annat slag. Exempel på högnivåkrav kan vara miljömål som en högsta tillåtna materialåtgång och miljöskada per energienhet (t.ex. producerad kWh) liksom största acceptabla hälsoeffekt per energienhet, kanske uttryckt som total livslängdsförkortning eller liknande per energienhet. På denna högsta politiska nivån kan man då ha samma mål för alla energislag. Möjligen får man skilja mellan el- och värmeproduktion. Man bör också ha regler som säger att alla energislag skall bära sina egna kostnader och att inga energislag som uppfyller kraven får gynnas eller missgynnas med bidrag eller avgifter/skatter. Dessa skall vara konkurrensneutrala.

Det blir sedan på nästa nivå, myndighetsnivån, som man får utfärda mer specifika regler för olika sätt att nyttiggöra/producera energi, så att de uppfyller de övergripande politiska målen och riktlinjerna. På denna nivå skiljer sig naturligtvis föreskrifterna åt eftersom de skall anpassas till varje produktionsprocess. Metoder för beräkning av miljöskadorna och hälsoeffekterna finns, dels i EU-projektet ExternE, (http://www.externe.info/ ) dels i livscykelanalyser framtagna av kraftföretag eller andra organ (Vattenfall har t.ex. http://www.vattenfall.se/sv/jamfor-kraftslagens-miljopave.htm?WT.ac=search_success ). Sannolikt bör dessa metoder kompletteras och kanske modifieras, men det finns en bra grund att utgå ifrån baserad på fakta.

Miljövänner för Kärnkraft menar att man omedelbart skall lämna planhushållningen inom energipolitiken och övergå till att ställa upp regler för vad som måste uppfyllas för att verksamheten skall få finnas. Marknaden eller andra affärsdrivande enheter får sedan besluta om hur mycket av varje energislag vi behöver för att klara efterfrågan från industrin och medborgarnas välstånd.

Kan ej kommentera.