Kärnkraft och energi i framtiden

Öppet brev från MFK:s årsmöte

Miljövänner för Kärnkraft omvalde vid sitt årsmöte i Jönköping den 20 mars docent Ragnar Hellborg, Lunds universitet, till ordförande. Föreningen har drygt 2000 medlemmar och bland övriga styrelseledamöter märks bl.a. IAEA:s förre generaldirektör Hans Blix och professor Arnold Lundén, Göteborg.

Vid årsmötet påmindes om den i december avlidne hedersmedlemmen Nils Dahlbäcks långvariga och allmänt uppskattade omsorg om den svenska naturen. Till ny hedersmedlem utsåg årsmötet enhälligt docent Evelyn Sokolowski, Tystberga, som ett erkännande av hennes mångåriga arbete för att sprida saklig och vetenskapligt korrekt information om kärnkraft.

Föreningens nyutkomna bok Kärnkraft i människans tjänst presenterades också vid årsmötet. Detta är den fjärde boken i föreningens skriftserie om kärnkraft.

Som talare vid årsmötet hade inbjudits Kristdemokraternas gruppledare i riksdagen, Göran Hägglund, som höll ett inspirerat anförande under rubriken ”Välfärdens förutsättningar”. En livlig diskussion följde på anförandet.

Årsmötet antog också enhälligt bifogade öppna brev ställt till regeringen och till riksdagspartierna.

Till regeringen och riksdagspartierna

Under det kalla kriget befarade vi att livsbetingelserna på jorden skulle kunna förstöras genom ett kärnvapenkrig. I takt med avspänningen mellan stormakterna och accelererande nedrustning ter sig lyckligtvis risken för en nukleär vinter alltmer fjärran. Den globala miljön hotas i stället av klimatförändringar, ozonhål, ökad brist på färskvatten, utfiskning – skador som har att göra med att jordens befolkning fortfarande ökar i våldsamt tempo och att denna naturligt nog söker höja sin levnadsstandard. Kravet att världens stater måste enas om riktlinjer för en hållbar utveckling är berättigat och måste snabbare ge konkreta resultat.

Industriländernas enorma användning av energi är en väsentlig grund för deras höga levnadsstandard och det är självklart att u-länderna följer deras exempel. Vi står därför inför en starkt stegrad användning av energi – särskilt elektricitet – i u-länderna. Var skall denna energi tas?

Idag ger fossila bränslen – kol, olja och gas – c:a 85 % av världens kommersiella energi, kärnkraft c:a 7 %, vattenkraft också c:a 7 % och andra förnybara energikällor – främst geotermiska men också solceller, vindkraft och kommersiell biomassa – mindre än 1 %. Solceller producerade 0.007 % av världens elektricitet (i slutet av 1997), kärnkraften c:a 17 %.

Det är en gigantisk uppgift som ligger framför oss att utveckla världens produktion och konsumtion av energi så att den tillfredsställer en ökande världsbefolknings ökande efterfrågan och samtidigt undviker risk för växthuseffekt, ökad mark- och vattenförsurning, nedsmutsning och hälsoskador. Denna uppgift måste tas på största allvar och kräver mobilisering både av vetenskap och politiskt omdöme.

Sverige är ett litet land med en befolkning som är betydligt mindre än Tokyos, Shanghais, Calcuttas, Cairos, San Paolos eller Mexico Citys. Trots vår litenhet har vi vunnit respekt för våra ansträngningar att verka för ett eget samhälle och en värld som tar hänsyn både till människan och naturen. Vi måste fortsätta dessa ansträngningar och visa ansvar i vårt eget handlande.

Det är för vår förening uppenbart att om den framtida globala energiförsörjningen inte med allt större sannolikhet skall leda till drastiska klimatförändringar, så måste många skilda metoder användas:

  • Den enorma användningen av fossila bränslen måste hejdas och på sikt minskas. En övergång från kol och olja till gas är välkommen för att minska skilda utsläpp, inklusive växthusgaser, men är samtidigt beklaglig med tanke på att man därvid bränner upp ändliga naturresurser som det tagit jorden miljoner år att skapa och som skulle kunna användas på ett värdefullare sätt än att brännas upp.
  • En effektivare produktion och konsumtion av energi är betydelsefull överallt, men de stora u-länderna kan inte i någon större utsträckning tillfredsställa sin snabbt växande energiefterfrågan genom ökad effektivitet. De måste öka produktion och konsumtion av energi.
  • Vattenkraften kan på en del håll i världen utvecklas och andra förnybara energislag – geotermisk kraft, sol- och vindkraft och biomassa – kan likaledes ge ökade bidrag.
  • Kärnkraften är tillsammans med vattenkraften världens enda betydande energikällor som inte bidrar med utsläpp som ökar risken för växthuseffekt, försurning eller hälsoskador. Kärnkraftverken har sammanlagt över 9000 driftår bakom sig med endast en stor olycka med radioaktiva utsläpp i omvärlden och det gällde då en ovanlig reaktortyp som inte längre byggs. Tillfredsställande metoder har utvecklats för att ta hand om kärnkraftens avfall, även det högaktiva och långlivade. En ny generation av kärnkraftverk finns nu utvecklad som kan sättas in för ny el-produktion och som ersättning för de äldre kärnkraftverk som avvecklas. Bortom denna nya generation finns ytterligare innovativa konstruktioner. Kärnkraften – liksom alla andra energikällor – är utvecklingsbar.
  • Forskning och utvecklingsarbete måste bedrivas över hela energifältet: beträffande möjlighet till ekonomisk produktion av vätgas och användning av bränsleceller, beträffande batterier som kan lagra elektricitet, beträffande superledare som kan minska energiförluster och beträffande planering som minskar energibehoven i våra samhällen.


Medan vi bejakar alla dessa punkter måste vi vända oss mot den illusionism som alltför ofta kännetecknat regeringars, många politiska partiers och organisationers hållning i energifrågorna.

Somliga vill få oss att tro att vi kan börja fasa ut de fossila bränslena – 85 % av världens energibas – och att kärnkraften – 7 % av energibasen – kan avvecklas. De internationella klimatmötena i Kyoto (1997) och Buenos Aires ( 1998) hade inte ett ord att säga om kärnkraften. Är dessa konferenser lekstugor? När kommer gröna partier och rörelser, vars genuina oro för en klimatkatastrof inte kan betvivlas, acceptera verkligheten och inse att deras fundamentalistiska motstånd mot den utsläppsfria kärnkraften ökar användningen av växthusgasproducerande fossila bränslen?

Vi påstår inte att användning av kärnkraft, eller någon annan energikälla för den delen, kan ske till noll-risk, men vi hävdar att erfarenhet och färska vetenskapliga undersökningar, bl.a. genom EU och det amerikanska energidepartementet, visar att kärnkraftens risker för miljö och hälsa är mycket små i jämförelse med de som är förknippade med andra energislag, även då hänsyn tagits till långlivat radioaktivt avfall och till Tjernobylkatastrofen.

Mot denna bakgrund vädjar Miljövänner för Kärnkraft till den svenska regeringen och till riksdagspartierna

  • att bedriva sitt upplysningsarbete och sin opinionsledning på ett verklighetstroget underlag. Man kan aldrig bara hänvisa till att man ’tar folks oro på allvar.’ Om oron inte är berättigad eller om den är överdriven, har man som opinionsledare skyldighet att visa detta – inte att politiskt exploatera oron och förvärra den.
  • att verka för en realistisk internationell diskussion om nödvändigheten av och möjligheterna att motverka utsläpp av växthusgaser och att därvid inte, som hittills, förtiga kärnkraftens betydelse och potential.
  • att för svenska folket och omvärlden visa att den svenska energibasen, vad beträffar elektricitet – vattenkraft och kärnkraft – förmodligen är den som ger minsta utsläpp av växthusgaser per producerad kilowattimme i världen. Våra kärnkraftverk måste få vara igång så länge de av kompetenta kontrollorgan bedöms säkra och inte stängas på politiska grunder.
  • att på bred front främja forskning och utveckling på energiområdet. Det är givetvis absurt att ha en lag som förbjuder forskning och utveckling av kärnkraftverk för byggnad i Sverige. Vi bör i stället vara stolta över att vara bland det halvt dussin länder i världen som varit kapabla att ta fram en egen konstruktion av kärnkraftverk. Det är en bedrift i klass med de största andra svenska teknologiska framgångarna. Kärnteknologin kan otvivelaktigt vidareutvecklas – att bli mindre kostnadskrävande, att bli ännu driftsäkrare och lättare att hantera. Detsamma gäller avfallshanteringen. Vi är inte vid vägs ände – med mindre att en skylt hindrar oss att gå vidare.
  • att tillkännage att den dag då våra nuvarande kärnkraftverk tjänat ut eller då vi behöver större elproduktionskapacitet än vi har idag skall det stå öppet att bygga nya kärnkraftverk i Sverige. Framför allt miljöskäl kräver det.

Ragnar Hellborg, Ordförande
Docent i tillämpad fysik vid Lunds universitet