Denna artikel publicerades i Göteborgs-Posten 1996-04-18

I ungefär tjugofem års tid har det förts debatter där det sägs att deltagarna är ”för eller emot kärnkraften”. När jag skrev i GP för första gången (1974-12-18) framhöll jag att frågan egentligen var fel ställd. Man bör först göra klart för sig hur mycket energi som behövs till något ändamål, och sedan får man se vilket alternativ som passar bäst. Den frågeställningen lever dock kvar, och det är märkvärdigt hur ofta samma argument återkommer år från år utan att debattörerna bemödar sig om att kontrollera om de är relevanta.

I februari hade vi en hearing på Chalmers om Energikommissionens rapport. Karl-Inge Åhäll, som är mycket aktiv inom Naturskyddsföreningen (SNF) beklagade då att Sverige inte hade följt Danmarks exempel och sagt nej till kärnkraften 1980.

Vad hade hänt i Danmark sedan dess?

Mängden el från värmekraftverken har fördubblats från 15 TWh till 30 TWh. Man eldar huvudsakligen med stenkol, vilket ger betydligt större utsläpp av koldioxid än om man hade kostat på sig att bränna olja eller naturgas. De danska utsläppen av koldioxid är större än vad den danska växtligheten förmår att assimilera. Det är bara bra att de svenska växterna tar upp en del av den danska exporten av koldioxid; det är däremot mindre bra att eldandet i Danmark svarar för fyra à fem procent av nedfallet av sura svavelföreningar.

Medan SNF och ”miljövänliga” svenska politiker tiger om 97 procent av Danmarks el, är de desto vältaligare om de tre procent som kommer från de subventionerade danska vindkraftverken.

Det danska elsystemet kan dock inte enbart baseras på vindsnurror och odlad bioenergi. Det behövs fler komponenter om danskarna skall klara elförsörjningen en natt i februari, då det är stjärnklart och vindstilla.

Varje naturvän, som har satt sig in i frågorna, måste beklaga att Danmark inte valde att följa Sveriges linje år 1980. Om danskarna hade fullföljt planerna från 60-talet hade kärnkraften svarat för en stor del av dagens elbehov, och miljöskadorna hade varit mindre i såväl Danmark som Sverige.

Det finns anledning i detta sammanhang att påminna om att de danska och svenska myndigheterna var helt ense på 60-talet om att Barsebäck var ett lämpligt läge för ett kärnkraftverk.

När jag gick i folkskolan på 30-talet fick jag lära mig beträffande Italien att den mesta industrin fanns i norr där det fanns ”rik tillgång på vattenkraft”. 1930 hade man byggt ut 3,2 GW, vilket var drygt hälften av tillgångarna (1 GW= 1 gigawatt=1 miljon kilowatt). I boken Jordens Rikedomar som kom ut 1936 heter det att ”italienarna får 96,5 procent av sin elektricitet av vattnet”.

Så var det för 60 år sedan. Under efterkrigstiden utvecklades den italienska industrin dynamiskt, och man behövde mycket mera el än vad som vattenkraften kunde ge. Det var naturligt att man såg kärnkraften som ett lockande alternativ. Det gick dock långsamt att förverkliga planerna, och kärnkraften svarade endast för omkring tre procent av Italiens el vid tidpunkten för Tjernobylolyckan våren 1986.

Ett drygt år senare bestämde man sig för att avveckla den egna kärnkraften. Man ökade istället importen av olja. I dag svarar vattenkraften för 16,5 procent av den inhemska produktionen av el, medan 1,5 procent kommer från geotermiska kraftverk och hela 82 procent från fossila bränslen. Detta täcker 80 à 85 procent av elbehovet. Resten importeras, huvudsakligen kärnkraft från Frankrike.

Många människor, som själva anser sig vara miljövänner, framhåller Italiens avvecklingsbeslut år 1987 som ett efterföljansvärt exempel trots att landet dels ökade användningen av fossila bränslen, dels använder 10 à 15 procent kärnkraftsel.

Det finns flera likheter mellan Italien och Japan när det gäller energiförsörjningen. I båda länderna expanderade industrin starkt under ett par decennier, medan energiförsörjningen är baserad på importerade fossila bränslen. En annan likhet är att ”det vita kolet”, som vattenkraften ofta benämndes på 30-talet, en gång svarade för nästan hela elförsörjningen. För Japans del svarade vattenkraften för 50 procent av elen så sent som 1960, medan andelen nu ligger under 13 procent. En fjärdedel av elen kommer från kärnkraften, och man är inriktad på att öka andelen. Troskyldiga miljövänner jublade för tio år sedan när Japan beslut att spara el genom att sluta tillverka aluminium. Landets behov av aluminium kommer nu från andra länder, där japanska företag ofta äger anläggningarna.

Vad kommer det sig att man förtiger att de svenska utsläppen av koldioxid är ungefär hälften av genomsnittet för OECD-länderna, räknat per capita?

Varför tycker så många människor att det är förskräckligt förfärligt att vi ligger näst högst i Europa, när det gäller elkonsumtionen?

Anser de att vi skall byta ut våra elspisar mot gasspisar i den takt som ett naturgasnät byggs ut i Sverige? Då bleve vi mera lika tyskar, danskar och andra folk, som miljö-, center- och vänsterpartister har som förebilder.

Om vi avstår från att producera papper, massa, järn, stål och så vidare blir det industrier i andra länder, som ökar sin produktion. Det är mycket troligt att detta leder till en ökning av utsläppen av koldioxid, försurnande svavel- och kväveoxider och andra miljöförorenande ämnen. Det innebär förmodligen att arbetslösheten reduceras i andra länder, vilket i och för sig är bra, men hur går det för oss? Kommer vindsnurror, energiskog, transport av flis och så vidare att ge nya arbetstillfällen åt alla som blir arbetslösa om stora delar av vår industri läggs ned?

Idealet bioenergi
Många ställer sitt hopp till ved och bränsle från olika slags energiodlingar.

Hur stor är sannolikheten att biobränslena en gång kommer att svara för mellan 25 och 60 procent av världens energi?

Rent teoretiskt ger de inte något nettotillskott av koldioxid till atmosfären. Det är dock inte så enkelt i verkligheten. Oberoende av om koldioxiden kommer från dina lungor eller från din skorsten kommer den att fördelas tämligen jämnt över hela norra halvklotet, innan den assimileras av någon växt.

Det är beklagligt faktum att biobränslena är både tyngre och mera skrymmande än de fossila. Det behövs fyra och ett halvt ton energiskog (50 procent fukthalt) för att ersätta en kubikmeter eldningsolja. Produktionen kräver stora landytor och måste därför huvudsakligen ske långt från de trakter där efterfrågan på energi är störst. På många håll växer det dåligt för att det är för torrt; på andra kanske det är för kallt. En storskalig övergång till biobränslen kommer att leda till en ökning av luftens halt av koldioxid, och det kanske tar 50 år innan den blir stabil.

Hur går detta ihop med den ökande oron för växthuseffekten?

Det har diskuterats åtskilligt beträffande energibalanser vid odling och transport av olika slags biobränslen. Åtgången av fossila bränslen i sådana sammanhang kan vara betydande. Man kan koncentrera energin genom att framställa flytande biobränslen, men IEA vill inte klassa dem som förnybara; det har gått åt alltför mycket fossila bränslen i de olika leden.

Ingen realism åt någotdera hållet
Mina exempel har visat hur dubiösa antikärnkraftsagitatorerna är i valet av föredömen. Samtidigt är deras skildringar av kärnkraftens farligheter grovt överdrivna, se till exempel Jan-Olof Liljenzins artikel i GP 1996-03-27. Medan kärnkraften debatteras i Sverige växer medvetandet om att hela världen hotas av klimatkatastrofer. Det enda vettiga är att vi bordlägger frågan om kärnkraftens framtid tills de mycket större problemen med de fossila bränslena har lösts.

Arnold Lundén
Professor emeritus vid Chalmers