Energikommissionen har uppfattat sin uppgift som att den skall studera en avveckling av kärnkraften. Med utgångspunkt från direktiven kan detta starkt ifrågasättas.

Kommissionen har, trots att bara delar av miljöbelastningen vid t.ex. förbränning beaktats, visat att en avveckling av kärnkraften leder till:

• Ökad belastning på hälsa och miljö genom ökade utsläpp av bl.a. CO2, SOx och NOx.
• Stora kostnader i ekonomiska termer.

Det finns däremot inte ens en antydan om vad man skulle vinna med att avveckla kärnkraften.

Att med berått mod åstadkomma de redovisade miljöbelastningarna genom stora ekonomiska uppoffringar, utan att någon fördel vinns, vore fullkomligt oförsvarligt.

I den allmänna debatten antyds att fördelarna skulle vara att minska miljö- och/eller hälsoriskerna för människorna i någon del av verksamheten med kärnkraft. Det finns emellertid inget i betänkandet som visar att detta skulle följa av de studerade alternativen. Allt tillgängligt material tyder istället på att även hälsoriskerna skulle öka om kärnkraften avvecklas.

Ett annat motiv från den allmänna debatten, nämligen att respektera folkomröstningen 1980 är inte heller rimligt. Att med stora kostnader försämra miljön och öka hälsoriskerna strider ju i sig mot beslutet.

Ett absolut minimikrav för att avveckla något kärnkraftreaktor måste vara att man visar på vilken eller vilka fördelar man avser att uppnå med en sådan avveckling och att man i en utredning visar att man med stor sannolikhet uppnår denna fördel.

Energikommissionens uppdrag
Energikommissionens uppdrag formuleras i direktiven, bilaga 1 till slutbetänkandet, sid 558, 567 m.fl.

”Landets energiförsörjning skall tryggas genom ett energisystem som i största möjliga utsträckning grundas på varaktiga, helst inhemska och förnybara, energikällor samt på en effektiv energihushållning. Stränga krav skall ställas på säkerhet och omsorg om miljön vid användning och utveckling av all energiteknik.”

Utgångspunkten i direktiven är att el- och värmeproduktionen skall utgå från vad naturen kan bära.

Det sägs också på sid 558 att bibehållen konkurrenskraft för den elintensiva industrin är en viktig förutsättning för arbetet.

Miljövänner för Kärnkraft finner det mycket anmärkningsvärt att ett uppdrag som skall försöka hitta riktlinjer för att nå fram till ett energisystem med ovannämnda krav skall tolkas som att studera tre alternativ för en kärnkraftavveckling. Kärnkraften är, enligt energikommissionen, se t.ex. kap 11.3 sid 291, ett miljömässigt mycket bra alternativ. För att uppfylla ovannämnda krav måste man ha kvar kärnkraften fram till dess att det finns något alternativ som är minst lika bra ur miljösynpunkt. Vi menar också att detta understryks av formuleringen från sid 558, ”När kärnkraftsavvecklingen kan inledas och i vilken takt den kan ske avgörs av resultatet av hushållningen med el, tillförseln av el från miljöacceptabel kraftproduktion och möjligheten att bibehålla internationellt konkurrenskraftiga priser”.

Med utgångspunkt i vad som faktiskt står i direktiven borde man istället försöka se om det finns några alternativ som skulle kunna bli minst lika bra ur miljösynpunkt som kärnkraften. Man måste då jämföra med de senare generationerna av kärnkraft som i princip nått ett sådant utvecklingsstadium att industrin skulle kunna lämna offerter redan nu. Som exempel kan ABB-Atoms Pius-reaktor nämnas. Det vore också rimligt att man något studerade potentialen i sådana idéer inom kärnteknikområdet som utvecklas vid världens ledande forskningsreaktorer och laboratorier. Exempel på sådana är system som innehåller breederreaktorer som dels kan mångfaldiga utnyttjandet av bränslet och dels kan minska det använda bränslets ”farlighet”. Det är också idéerna till acceleratorbaserade kärnreaktorer. Dessa har också den egenskapen att de kan mångfaldiga utnyttjandet av bränslet och minska ”farligheten” hos bränslet, troligen i ännu mycket högre grad än breederreaktorerna. De acceleratorbaserade reaktorer har dock säkerligen en relativt lång väg kvar till industriell introduktion.

Möjligen skulle en sådan studie strida mot kärntekniklagens §6 den s.k. hjärntvättsparagrafen. Det skulle kunna betraktas som en förberedelse för att bygga en kärnreaktor i Sverige!

Rent sakligt sett är det således mycket anmärkningsvärt att Energikommissionen uppfattat sitt uppdrag som att man skall studera tre alternativa tidplaner för en avveckling av kärnkraften. En sådan tolkning anser vi inte försvarbar.

Hälso- och miljöbelastningar
Energikommissionen visar, se tabell 11.2 sid 297, att man får betydande utsläpp från alla slags förbränning. Man har här tagit upp koldioxid, kväveoxider, svavel och stoft. Dessa miljöbelastningar är mycket stora i jämförelse med kärnkraftens miljöbelastning. Att dessutom direkt planera för att utöka dem står i bjärt kontrast till de åtagande vi gjort i Riokonferensen.

Utsläpp av tungmetaller, ofullständigt förbrända restprodukter i form av polyaromater mm. vid förbränningen nämns visserligen i kap 11.4 sid 299, men har enligt vår mening fått en alltför undanskymd plats i betänkandet, jfr våra referat till riskbedömningar nedan.

I kap 7.3 om miljöpåverkan från biobränsle och torv nämns kortfattat och ofullständigt, kvävebalans, risk för utarmning av mineralier liksom de hot mot den biologiska mångfalden som en omfattande s.k. biobränsleodling kan ge. Även dessa miljöbelastningar har enligt vår mening givits en alldeles för undanskymd plats i betänkandet och därmed fått spela en alldeles för liten roll i den slutliga bedömningen.

Det är också anmärkningsvärt att alla de utsläpp t.ex. av terpener, som kommer vid torkning och beredning av s.k. biobränsle, helt förbigåtts av kommissionen. Även detta är en miljöbelastning som enligt vår mening borde beaktas vid en jämförelse mellan olika energislag.

Problemen med transporter av biobränsle behandlas i bilaga 4 sid 242. Miljöaspekterna på dessa omfattande transporter förbigås dock helt. Dessa miljöaspekter borde behandlas i vid bemärkelse och innefatta såväl utsläpp, buller mm från den direkta tunga lastbilstrafiken, som de omfattande förstärkningar av vägnätet, troligen framför allt en lång rad mindre vägar, som skulle bli nödvändiga för att klara dessa mycket omfattande tunga transporter.

Utbyggnad av vägnätet ses väl i allmänhet som ett finansiellt ekonomiskt problem men miljöaspekterna vid dessa kraftiga förstärkningar i kanske ur naturskyddssynpunkt känsliga områden kan inte helt förbigås.

Den tolkning som Energikommissionen gjort av sitt uppdrag har också inneburit att man helt avstått från att studerade de miljöförbättringar som en export av svensk kärnkraftsel till t.ex. Danmark och Tyskland skulle ge. Sverige skulle i ett sådant scenario få mindre miljö- och hälsofarliga utsläpp från dessa länder. Att detta också skulle vara en fördel för svensk industri skall heller inte förtigas.

Energikommissionen har också förbigått att även människan ingår i miljön och drabbas av störningar i den. Vi vill poängtera att ovan nämnda miljöbelastningar också innebär en kraftig belastning på folkhälsan.

En mera adekvat behandling av samtliga miljöbelastningar skulle ännu tydligare visa att det ännu inte finns något alternativ till kärnkraften, som är acceptabelt ur miljösynpunkt.

Ekonomi
Energikommissionen har försökt bedöma kostnaderna för två snabbare avvecklingsalternativ i förhållande till alternativet där varje kärnkraftverk drivs i 40 år. Med tanke på det arbete som utförts i framför allt USA under benämningen PLEX (Plant Life EXtention), är det fullt rimligt att anta att kärnkraftanläggningarna kan drivas betydligt längre än 40 år med bibehållen god ekonomi och säkerhet. Ett alternativ som innebär att man helt släpper den politiska låsningen ”att kärnkraften skall avvecklas” skulle därför mycket väl kunna ge större vinst (alt. lägre totala kostnader beroende på de definitioner man använder) än det valda referensalternativet. En svårighet när det gäller att för närvarande studera ett sådant alternativ är att även sådana studier kan komma i konflikt med kärntekniklagens §6.

Trots att Energikommissionen bedömt kostnaderna gentemot ett referensalternativ som troligen inte är det fördelaktigaste har man kommit till mycket stora extra kostnader för de två snabbare avvecklingsalternativen. Att kostnaderna blir högre ju snabbare kärnkraften avvecklas är närmast en självklarhet.

Vi får också ett intryck av att Energikommissionen inte tagit med alla kostnader för avvecklingsalternativen. Ett exempel på detta är de ovan nämnda ombyggnaderna av framför allt mindre vägar, som skulle bli nödvändiga vid en omfattande s.k. biobränsleeldning. Vi förmodar att det är detta slag av kostnader som gömmer sig i begreppet Anpassningskostnader i tablån på sidan 420 (Kap 15) i betänkandet. Vi konstaterar dock att dessa kostnader kan vara betydande.

Miljövänner För Kärnkraft finner det därför troligt att en mera korrekt kostnadsberäkning, som dels helt släpper den politiska prestigelåsningen att ”kärnkraften skall avvecklas” dels ger en mera fullständig kostnadsbild för de s.k. alternativen, skulle ha visat på ännu högre kostnader för en kärnkraftavveckling.

Några riskjämförelser
Energikommissionen har behandlat risker och riskjämförelse mellan olika energialternativ i kap 11 och i underbilaga 30. I tabell 11.1 sid 290 och Tabell 3.18 i underbilaga 30 sid 338 jämförs kvalitativt ett antal risker med olika energislag. Energikommissionen har dock misslyckats med att göra kvantitativa jämförelser.

Vid en bedömning av riskerna får man inte blandar ihop riskerna med de säkerhetsåtgärder man vidtar för att undvika riskerna. Sådan sammanblandning är vanlig i den allmänna debatten och Energikommissionen har inte heller lyckats undvika denna fälla. Detta får den märkliga konsekvensen att ju mer restriktiva och säkra gränsvärden man sätter desto farligare uppfattas kärnkraften. Detta blir tydligt i underbilaga 30 sid 330 och 331 där Energikommissionen skriver om ”risken” för långvarig omflyttning av människor och ”risken” för jordbruksrestriktioner. Dessa evakueringar och restriktioner är säkerhetsåtgärder och inte risker.

Det är mycket viktigt att man gör en tydlig åtskillnad mellan å ena sidan miljö- och å hälsorisker och andra sidan de säkerhetsåtgärder man vidtar för att undvika riskerna. Den mycket höga ambitionsnivån inom kärnkrafttekniken har lett till att omfattande säkerhetsåtgärder vidtages på en ”farlighetsnivå” som i andra sammanhang inte skulle ha föranlett minsta tanke på åtgärd. Dessa säkerhetsåtgärder tas sedan till intäkt för kärnkraftens farlighet.

Det är mycket anmärkningsvärt att Energikommissionen inte kunnat skilja på risker och säkerhetsåtgärder. På grund av denna fundamentala brist i Energikommissionens material går det inte att dra några slutsatser om riskerna skulle vara olika för de studerade alternativen.

Det finns emellertid, dels ett antal direkta jämförelser mellan riskerna för olika kraftslag, dels ett antal kvantitativa beräkningar av hälso- och dödsfallsrisker för såväl kärnkraft som andra kraftslag. En sammanställning av dessa ger en bild av det verkliga sakförhållandet. Det skall dock poängteras att vi, som en ideell förening, inte har resurser att kontrollera dessa utredningar till den nivå som krävs för att de skall kunna utgöra ett slutligt beslutsunderlag i frågan om utformningen av det svenska kraftsystemet. Vi menar dock att våra uppgifter är tillräckliga för att motivera att en mera omfattande utredning borde genomföras innan något beslut om framtida energisystem tas. Nedan följer några exempel.

Dåvarande Statens Energiverk konstaterade i sin delutredning beträffande ett miljöanpassat energisystem Arbetsmiljö/Energi (ISBN 91-38-12377-0) att kärnkraften är det ur arbetsmiljösynpunkt bästa kraftslaget. En sammanfattande tabell med riskerna finns på sid 17 i denna utredning. Denna visar att alla andra kraftslag orsakar fler arbetsskador, dödsfall och förlorade arbetsdagar än kärnkraften. Allt räknat per producerad TWh.

Enligt uppgifter från Statens Strålskyddsinstitut (SSI) beräknas kärnkraften under normala förhållanden orsaka mindre än ett cancerfall per år i Sverige. Olyckan i Tjernobyl kan beräknas att i Sverige ge 500 cancerfall (och 300 dödsfall i cancer) under en 50-årsperiod (SSI pressmeddelande 95-04-20). Även om fördelningen över åren inte är jämn kan man säga att detta blir i genomsnitt c:a 6 cancerdödsfall per år under 50 år.

Detta kan jämföras med Per Kågessons utredning från 1993, där han med hjälp av utsläppsberäkningar från vedeldning, utförda av Statens Anläggningsprovning, bedömde att den dåvarande vedeldningen i Sverige orsakade 250 – 500 cancerfall per år (dvs. c:a 150 – 300 cancerdödsfall per år), bilaga 1 (Sydsvenska Dagbladet den 6:e feb. 1993). Den vedeldning vi redan har i Sverige är alltså mycket farligare för svenska folket än olyckan i Tjernobyl. Detta är visserligen baserat på tidningsuppgift, men den bör vara tillräcklig för att motivera en kontroll av uppgifterna och att försöka bedöma konsekvenserna av ökad biobränsleeldning.

SSI anger också att olyckan i Tjernobyl totalt kan beräknas orsaka 50 000 cancerdödsfall i Europa under en 50-årsperiod. Detta motsvarar i genomsnitt 1000 dödsfall per år under 50 år. Enbart svavelutsläppen i Europa orsakar enligt WHO:s (Världshälsoorganisationens) bedömning 13 000 akuta dödsfall varje år, bilaga 2 (SDS 95-06-26). Till detta kommer säkerligen långt fler sjukdomsfall som långsamt leder till döden eller ger långvarigt lidande. Enligt betänkandet leder en kärnkraftavveckling till ökade svavelutsläpp i Sverige. Det bör enligt vår mening utredas hur stora riskerna med dessa och även andra utsläpp är.

Enligt uppgifter från SSI är också radonet i våra bostäder ett 100 till 1000 gånger värre strålningsproblem än Tjernobyl. Det är därför troligt att redan den tätning av bostäderna, som man gjort för att spara energi, givit svenska folket en mycket större stråldos än nedfallet från Tjernobyl. Därtill har tätningen säkert givit ökade antal sjukdoms- och dödsfall genom de högre koncentrationer av kemiska föroreningar som också blivit en följd av detta felaktiga energisparande. Detta är enligt vår mening ett exempel på att det också är nödvändigt att utreda riskerna med energisparande. Det är inte alltid självklart att energisparande leder till bättre förhållanden. Även sparande kan vara förenat med hälsorisker som vida överstiger riskerna med kärnkraften.

Dessa siffror och riskjämförelser kan också jämföras med SKI:s och SSI:s rapport till Energikommissionen SOU 1995:22. I rapporten ges SSI:s/SKI:s bedömning av vad som kan vara den värsta konsekvensen av en olycka i ett svenskt kärnkraftverk. För alla rimliga olycksscenarier, upp till händelseförlopp som vida överstiger vad som ännu någon gång inträffat i någon jämförbar anläggning, ger denna rapport helt försumbara hälsorisker.

SKI och SSI har som något slags yttersta konsekvens även tagit med ett scenario där man antar att inga konsekvenslindrande funktioner skulle fungera vid olycksförloppet och att man dessutom samtidigt skulle ha det absolut mest ogynnsamma väder som är tänkbart. I detta näst intill orimliga scenario kommer man fram till att en maximal olycka skulle kunna orsaka 8000 – 16 000 dödsfall under en 50-årsperiod och utspritt över större delen av Europa. Dessa siffror kan naturligtvis när de är lösryckta ur sitt sammanhang te sig stora och förskräckande, men sett i sitt sammanhang är de så små att man aldrig skulle kunna upptäcka dem i något slags statistik. De är faktiskt så små att man strikt vetenskapligt i det totala sammanhanget knappast kan skilja dem från ett 0-värde.

Ett försök att sätta dem i ett perspektiv skulle vara att denna ofattbart osannolika olycka, som självklart ännu inte inträffat i någon jämförbar anläggning, kan beräknas ge konsekvenser som till sin storlek är ungefär:

En femtiondel av de akuta skadorna i Europa på grund av de svavelutsläpp vi har i nuvarande ”normalfall”. Svavelutsläppen ger varje år ungefär lika många akuta dödsfall som en mycket osannolik kärnkraftolycka teoretiskt skulle ge på (i praktiken) 50 år.

eller

Lika med de som den nuvarande svenska vedeldningen medför.

Detta innebär att med kärnkraften skulle vi med mycket liten sannolikhet kunna åstadkomma en ökning av hälsoriskerna som är lika stora som t.ex. den hälsorisk som den nuvarande vedeldningen med säkerhet ger.

Det finns också hälsoriskberäkningar som visar att det är praktiskt taget omöjligt att genom utsläpp från ett kärnkraftverk åstadkomma hälsoriskökningar som är så stora att de motsvarar de hälsoriskökningar det innebär att flytta från en omgivande landsbygd in i en storstad.

Miljövänner för Kärnkraft menar därför att allt tillgängligt material pekar mot att en avveckling av kärnkraften skulle ge ökade hälsorisker för människorna. Om riskerna ur miljö- och hälsosynpunkt är ett av skälen till att avveckla kärnkraften så menar vi att det är ett oavvisligt krav att man visar att de förslag man sätter istället verkligen ger minskade risker.

Avfallens miljö och riskbild
På avfallsområdet görs liknande misstag som på det allmänna riskområdet. De omfattande åtgärder som följer av den höga ambitionsnivån tas till intäkt för avfallets farlighet. Detta får även på detta område den konsekvensen att ju mer seriöst man tar hand om avfallet, desto farligare betraktas det.

Energikommissionen har, liksom den allmänna debatten, förvillats av det ”långa tidsperspektivet” för kärnavfall, kap 11.3 sid 291 sista stycket. Det är anmärkningsvärt att man inte upptäckt att avfallet från andra energianläggningar har ett ännu längre tidsperspektiv, nämligen det oändliga. De tungmetaller som finns i t.ex. aska, även från biobränsle, kommer aldrig att förlora sin farlighet.

När man på detta sätt överdriver det ”långa tidsperspektivet” för kärnkraftens avfall ter det sig ännu mer märkligt att man helt förbigår de metoder som radikalt skulle kunna förkorta detta perspektiv. Vi vill här nämna, dels metoden att ”förbränna” avfallet i snabba breederreaktorer, dels metoden med acceleratorbaserade reaktorer. Den förra är nästan industriellt färdigutvecklad, den senare befinner sig ännu på experimentstadiet.

Man skall heller inte blunda för att alla energislag har sina avfallsproblem. T.ex. har vindkraften miljöfarliga plaster i sina vingar. Även avfallsfrågan med dess miljö- och hälsorisker borde fått en mera allsidig belysning av Energikommissionen.

Väröbacka den 22 april 1996

Ragnar Hellborg
ordförande