Av Carl Erik Magnusson, MFK ordf.
Ragnar Hellborg, 1941-2022, tidigare ordförande i den ideella föreningen Miljövänner för kärnkraft, MFK, var och är en av gestalterna i en grandios svensk tradition inom det akademiska ämnet kärnfysik, som i sig också rymmer strålningsfysik och kärnteknik. Han var under 30 år chef för Pelletronen i Lund, en 6 MV statisk accelerator där den s.k. PIXE-metoden för spårämnesanalys utvecklades med alla dess tillämpningar. Där framställdes också den instabila fluorisotopen 18F som användes vi s.k. PET-studier för att ge tredimensionella bilder av en undersökt vävnad t.ex. cancer. Acceleratorn användes även för en mångfald andra tillämpningar, främst 14C-analyser inom medicin, arkeologi, geologi, omgivningsradiologi m.fl.
Utanför den akademiska världen blev Ragnar mest känd genom sin mätning på den sovjetiska U-båten U137, som grundstött i Karlskrona skärgård hösten 1981. Vid middagstid Allhelgona afton blev Ragnar under arbete i acceleratorns kontrollrum uppringd av FOA (nuvarande FOI) med uppdrag att undersöka om U-båten var bestyckad med kärnvapen. Han ordnade fram mätutrustning och begav sig hem till sin Hede gård i Eslöv för att packa en väska och invänta vidare order. En mängd förvecklingar, färden till Karlskrona, själva mätningarna i ett brusande hav – det mesta finns beskrivet i en bok ”Fysik i Lund – i tid och rum” utgiven av Fysiska Institutionen i samarbete med Gidlunds förlag. Det finns också en web-version på engelska, sidorna 121-122, 430, 434-436:
https://portal.research.lu.se/en/publications/physics-in-lund-in-time-and-space
Veckan efter mätningen avslöjade dåvarande statsminister Fälldin att U-båten med en ”intill vishet gränsande sannolikhet” hade kärnvapen ombord. Nu, 40 år senare när Sverige söker medlemskap i NATO, är frågan om kärnvapen i Östersjön åter på tapeten.
Som ordförande i MFK stod Ragnar upp för kärnenergins fredliga civila användning, en inte alltid tacksam position. Men det är tack vare den som vi i Sverige kan berömma oss av ett halvt sekels fossilfri elproduktion, en epok som nu verkar vara förbi – tyvärr i en tid då vi verkar stå oss slätt inför kommande klimatkris.
Kärnkraftens kritiker pekar gärna på ett samband mellan militär och civil kärnteknologi. Ett sådant samband fanns fram till 60-talet i västvärlden och förmodligen längre i östblocket, men är numera föråldrat för att skaffa klyvbart material till vapen. Däremot finns ett konstruktivt och fredligt samband om man vill använda militärt anrikat uran och vapenplutonium för att få ut nyttig elenergi såsom redan skett då bl.a. Ukraina blev kärnvapenfritt efter Sovjetunionens upplösning – svärd till plogbillar!
Kärnkraftens kritiker pekar också på kärnenergins restprodukter som ett problem som inte kan lösas, medan andra sidan istället ser ”avfallet” som en resurs att använda i ett cirkulärt system. Den möjligheten påpekades redan på 80-talet av Carlo Rubbia, nobelpristagare i fysik: Nyttiggöra i stället för djupförvara och därmed kraftigt minska såväl avfallsmängd som tid för slutförvar.
För att citera Ragnar Hellborg: ”Gräv inte för djupt!”
För tvättäkta akademiker som Ragnar m.fl. framstod den av riksdagen stiftade s.k. tankeförbudslagen (1984:3) som en styggelse, ett förbud mot tankens frihet ovärdigt en upplyst stat.
Ragnar Hellborg har stått för viktiga insatser i svensk kärnfysik i och utanför sitt arbetsliv. Som kollega och medmänniska kunde han näst intill ge ett blygsamt och ödmjukt intryck: En stor människa med små åtbörder.
Vi är tacksamma att ha fått samarbeta med Ragnar!