Yttrande SKBs FUD-program 2016

Sammanfattning
1. För att avsevärt minska börda på kommande generationer bör FUD-programmet beskriva rimliga åtgärder för att möjliggöra återtag av använt kärnbränsle och eventuellt överväga att öka kapaciteten för mellanlagring i avvaktan på ny teknik, som förverkligar redan fysikaliskt kända möjligheter.
2. Låt FUD-programmet ta hänsyn till redan känd och utprovad teknik med snabba bridreaktorer i kombination med termiska reaktorer som ökar energiuttaget samt minskar avfallsvolymen och förvaringstiden.
3. Utred acceptabel aktivitetsnivå jämfört med andra risker/”farligheter” i vår omgivning för att mera exakt kunna fastställa rimliga slutförvarstider för olika typer av använt kärnbränsle. Därmed minimeras orimliga krav som bara ökar rädslan för avfallet.

Ärende: SSM 2016-3612
MFK noterar att återtag behandlas på några ställen i programmet, dels för de återtag som görs i forskningssyfte för att utvärdera eventuell korrosion mm och dels för att betona att den alternativa metoden med djupa borrhål avsevärt försvårar möjlighet till återtag av andra skäl som skulle kunna komma ifråga i framtiden. Vilka sådana skäl som skulle komma ifråga diskuteras dock inte i rapporten.

MFK vill som ideell miljöförening påpeka, att återanvändning bör uppmuntras på alla områden utan undantag. Direktiv 2011/70 Euratom förespråkar (§24) att rimliga åtgärder skall vidtagas för att undvika orimliga bördor för kommande generationer. Eftersom återanvändning av kärnbränsle avsevärt minskar volymen och tiden för slutförvar, bör därför planering av förvar av använt kärnbränsle ske så, att det kan återtas. Det är särskilt viktigt i detta sammanhang, eftersom det använda bränslet har kvar huvuddelen av sitt energiinnehåll. Den forskning som sker internationellt innebär en snabb utveckling av nya generationers kärnkraftverk som dels kan återanvända bränsle, dels därigenom drastiskt förkorta lagringstiden och minska volymen. Den fysikaliska förståelsen av hur det kan ske finns sedan länge. Det återstår viss teknikutveckling och, förutsatt politiska beslut, byggande av prototyper och infrastruktur. Rådrum kan skapas genom att förlänga tiden för mellanlagring. Framtida beslut kommer förhoppningsvis att vila på vetenskapliga framsteg och underlag, på sammantagen riskvärdering mellan olika kraftslag och på god folkbildning.

På frågan hur lång tid som är rimlig innan materialet når ofarlig nivå verkar den svävande siffran ”100.000-tals år” ha blivit ett axiom utan ifrågasättande. Det saknas en klar redovisning av vad som är den tillräckligt låg strålningsnivå för att materialet skall kunna anses som ofarligt. Detta bör tillsammans med det vetenskapliga underlaget redovisas och läggas till grund för förvaringstidens längd. Här bör man också jämföra farligheten med andra farligheter i samhället som betraktas som helt acceptabla t.ex. farligheten för kemiskt avfall eller en vanlig avfallsdeponi. Nu tycks man utgå från att det radioaktiva avfallet skall ha nått samma strålningsnivåer som i naturligt berg i Sverige. Detta leder till att man hamnar i mycket långa förvaringstider, vilket i sig verkar skrämmande på politiker och allmänhet. Paradoxalt nog kommer en ökad säkerhet i form av lång förvaringstid att öka rädslan för avfallet.

Med en vetenskapligt motiverad risknivå till vad som i andra sammanhang är acceptabelt kommer säkerligen den nödvändiga förvaringstiden att kunna kortas drastiskt. Detta gäller både med och utan återanvändning av bränslet.