Av Nils-Erik Nilsson
Svensk energipolitik styrs av energiminister Ibrahim Baylan. Han har genom diverse politiska och byråkratiska manövrar fullständigt kört över den etablerade beslutsordningen för Regering och Riksdag. För att kunna fatta politiskt önskade beslut har han drivit igenom dem innan besvärande fakta kan komma upp på bordet och störa de politiska myterna och föreställningarna. Vad är det som hänt?
När nu Energikommissionens betänkande presenteras den 9 januari 2017 skriver man också i sitt pressmeddelande att kommissionens betänkande baseras på de gjorda energiöverenskommelserna! Vad gör den då för nytta?
När Ibrahim Baylan tillträder som energiminister tillsätter han i mars 2015 en energikommission med direktiv att ”ta fram förslag på ny politik för den långsiktiga energiförsörjningen fram till år 2050”. Anmärkningsvärt redan då är att: Energiminister Ibrahim Baylan kommer att leda Energikommissionens arbete. Det får väl ses som ett ”politiskt grepp” för att försäkra sig om total insyn i utredningen så att energikommissionen inte skall komma med några politiskt obehagliga överraskningar/fakta. Som tidsram anges: ” Energikommissonen ska redovisa sitt arbete senast den 1 januari 2017”. Klicka här för att se regeringens pressmeddelande.
En normal och rimlig beslutsordning hade varit att energikommissionen hade presenterat sina fakta och förslag i en offentlig utredning i serien SOU (=Statens Offentliga Utredningar). Denna hade sedan skickats på remiss och tillsammans med remisskommentarerna utgjort underlag för de politiska besluten. Men detta verkar tydligen vara en alltför politiskt riskabel väg att gå, så istället har ministern redan i direktiven kortslutit den normala beslutsgången och lagt in de politiska förhandlingarna och besluten i kommissionens arbete. För att läsa Kommittédirektivet klicka här.
Möjligen i linje med detta gör energiministern den 2016-06 10 upp om den långsiktiga energipolitiken med M, C och Kd. Alltså ett halvår innan underlaget för politiken har publicerats!!
Den 2016-11-28 kompletteras/konfirmeras överenskommelsen med en överenskommelse om energieffektivisering. Alltså även detta strax innan energikommissionen skall presentera sitt förslag, som rimligen borde gått på remiss och tillsammans med remisskommentarerna utgjort ett offentligt underlag för de politiska besluten.
Hur kan Riksdagen stillatigande godkänna detta trixande med beslutsprocesser och förakt för praxis i beslutsärenden, som får urarta till rent ministerstyre? Vad tycker konstitutionsutskottet om detta?