Branden i Ringhals 2

Av Nils-Erik Nilsson
Natten mellan den 11 och 12 maj 2011 utbröt en brand i reaktorinneslutningen på Ringhals 2. Branden i sig utgjorde inte något som helst hot mot omgivningen, men ger en blixtbelysning av de brister som gjort att tillsynsmyndigheten (SSM) sedan juli 2009 satt Ringhals under särskild tillsyn. MFK försvarar inte på något sätt det slarv och de brister som lett till att SSM satt Ringhals under särskild tillsyn, men vill ge sin syn på vad som hände. Branden i Ringhals 2 kan ses som ett utslag av dessa brister och MFK menar att det som hände visar att Ringhals måste förbättra sina rutiner.

Branden utbröt under ett, normalt sett rutinmässigt, täthetsprov av reaktorinneslutningen. Provet går i princip så till att man med kompressorer blåser in luft i inneslutningen, så att trycket stiger. Man mäter sedan tryck och temperatur i inneslutningen under en viss tid för att se att trycket inte faller mer än vad som motsvaras av en ev. temperatursänkning. På så sätt kan man kontrollera att inneslutningen är tät. Normalt görs detta prov, när allt revisionsarbete är färdigt, dvs. omedelbart innan man börjar förbereda start av reaktorn. Då är allt som använts under revisionen bortstädat och reaktorn är laddad och klar för drift.

Alldeles i slutet av revisionen 2011, när man inte längre skulle göra några arbeten som kunde påverka inneslutningens täthet upptäckte man ett fel i ställverken som skulle ta några dagar att åtgärda. Då kom man på att om man kunde göra täthetsprovet av inneslutningen, medan man åtgärdade felen i ställverket, så skulle förseningen bli något mindre. För att detta skulle lyckas måste man göra täthetsprovet innan riktigt alla arbeten och all slutstädning i inneslutningen var utförd. Speciellt kan man påpeka att provet därför gjordes innan man börjat återladda, dvs. innan bränslet togs tillbaka från bränslebyggnaden. Det fanns alltså inte något kärnbränsle i inneslutningen när provet gjordes.

Man undersökte noga, vilket delvis även gjorts tidigare, att det inte fanns något i själva anläggningen, som skulle kunna ta skada, eller på något annat sätt ställa till det vid tryckhöjningen. Det utfärdades också lite väl allmänt hållna instruktioner om att det som inte behövdes mer skulle städas ut, men sådant som skulle användas efter täthetsprovet i vissa fall kunde vara kvar. Det angavs att brandfarligt material skulle tas ut, men vem betraktar en våtdammsugare som ”brandfarligt material”? I detta fall var det dock ytterligare lite värre eftersom damsugaren inte bara lämnades kvar, utan sladden satt också i kontakten i väggen, så den var spänningssatt.

Man försökte säkerligen vara noggrann när man bedömde möjligheterna att tidigarelägga provet, man hade ju sedan juli 2009 stått under s.k. särskild tillsyn för att tillsynsmyndigheten SSM inte tyckte att säkerhetsarbetet var så bra som man skulle önska. Men detta illustrerar än en gång hur rätt det var av myndigheten att sätta press på Ringhals att skärpa sig när det gäller rutinernas utformning och efterlevnad. Även om denna brand inte på något sätt var något reaktorsäkerhetshot, det fanns ju vid detta tillfälle inte ens något bränsle i inneslutningen, så ställdes de brister SSM påpekat i blixtbelysning. Det kostade också Ringhals (och ägarna Vattenfall och EON) väldigt mycket pengar.

Uppdrag Granskning den 8:e februari handlade just om denna händelse. Där förekommer också ett par inslag som mer verkar vara att försöka få händelsen att se så farlig ut som möjligt, än att belysa verkligheten.

Uppdrag Granskning gjorde stor affär av vilket fotografi man visat. Såvitt MFK kan bedöma, så var det foto som Uppdrag Granskning ville ha som ”representativ bild”, en mycket lokal bild på brandhärden. I direkt anslutning till brandhärden var naturligtvis förödelsen stor. Men detta var bara i ett mycket litet område, precis där branden varit. Högst någon procent av inneslutningen. I resten av inneslutningen var det sotet som gav den allmänna bilden och som var problemet. MFK menar därför att det fotografi Ringhals officiellt visade var mest representativ för skadans omfattning.

En annan stor affär i Uppdrag Granskning var hur och när Ringhals informerade SSM. Det finns mycket klara regler för hur den officiella händelserapporteringen till SSM skall gå till. Såvitt MFK kan se, har man också följt denna rutin. SSM hade alla interna utredningar och rapporter och det var när de mottagits av SSM som de blev offentliga handlingar. Uppdrag Granskning tyckte att man skulle informerat vid ett möte i helt annat ärende som ägt rum dagen efter branden. Vid detta tillfälle visste inte ens Ringhals med säkerhet att det brunnit. P.g.a. det förhöjda trycket hade man inte varit inne i inneslutningen. Även om man vid mötet nämnt något om att något oväntat inträffat, vilket ju faktiskt var det enda man med säkerhet visste, så fanns det ingen anledning att ta upp det i protokollet för ett möte som handlade om något helt annat.

Uppdrag Granskning tyckte också att man haft för lite brandkompetens i bedömningen av hur provet skulle genomföras. Det är ingen tvekan om att det finns brandkompetens på Ringhals, men sannolikt har man inte bedömt det som en brandrisk att pumpa in luft och därmed öka trycket i inneslutningen. Det är väl också tveksamt om det hade hjälpt att koppla in brandkompetens. Det hade inte hjälpt mot den otydlighet som fanns i instruktionerna eller mot slarvet att låta en våtdammsugare stå kvar med kontakten isatt. Det felet ligger på ett helt annat plan.

Kan ej kommentera.