To hot to handle? Knappast!

Oxford research group, en oberoende förening som bedriver fredsforskning, har släppt en starkt kritisk rapport om kärnkraftens utvecklingspotential.
Too Hot to Handle? The Future of Civil Nuclear Power
Men tyvärr så är deras argument mot kärnkraft bara en flitig återvinning av gamla argument som blivit desarmerade tidigare. Några argument kanske innehåller en smula sanning medan andra bara är märkliga.

Redan i inledningen så gör författarna, Barnaby och Kemp, ett väldigt märkligt påstående. De hävdar att om kärnkraften ska ha någon inverkan på koldioxidutsläppen så måste det byggas 3000 nya reaktorer före 2075. 4 reaktorer måste tas i drift varje månad fram till 2075. De kallar en sådan utbyggnadstakt en ”pipedream”. Om inte detta är möjligt så borde vi enligt dom förkasta kärnkraft som ett alternativ helt och hållet. Det märkliga med detta argument är att 3000 reaktorer tillsammans producerar 50% mer elektricitet än hela världen använder idag/1/. För att kärnkraft ska vara ett alternativ för Barnaby och Kemp räcket det alltså inte bara för kärnkraft att kunna ersätta all fossil elektricitet vi använder idag utan den måste kunna producera 50% mer än så. Om vi ställer samma krav på vindkraft så måste det byggas närmare 9 miljoner vindkraftverk fram till 2075 vilket innebär närmare 11 000 varje månad/2/. Uppenbarligen är det ett förnuftsvidrigt krav att ställa på någon energikälla.

Barnaby och Kemp påpekar även att Frankrike under sin snabbaste utbyggnad tog i drift 3.4 reaktorer per år. Det användes som argument mot att det inte går att bygga 4 reaktorer i månaden globalt. Men allt som krävs är uppenbarligen att 10-15 länder eller regioner bygger ut kärnkraft i samma takt som Frankrike gjorde för att man ska ta i drift 3-4 reaktorer varje månad. Den utbyggnad som Barnaby och Kemp kräver är kanske inte en ”pipedream” utan fullt möjlig om ekonomiska motiv existerar. Men en sådan utbyggnadstakt är förmodligen varken nödvändig eller önskvärd.

En mycket viktigare fråga är vilken roll kärnkraft kan spela utan att man kräver att den på egen hand ska lösa alla problem. Det har en forskargrupp vid Princeton gjort. Princeton University’s Carbon Mitigation Initiative/3/. De har förslagit 15 metoder som tillsammans kan lösa koldioxidproblemen fram till 2050. Varje metod kan på egen hand reducera koldioxidutsläppen med 1 gigaton per år och den reduktionsförmågan kallar Princeton för en ”wedge”. En av deras ”wedgar” är att addera 700GWe ny kärnkraft. Det motsvarar ungefär 500-700 nya reaktorer. Det kräver bara att utbyggnadstakten motsvarar den under 70- och 80-talen, vilket är väldigt konservativt. Enbart Kina har planer på att bygga 300GWe nya reaktorer fram till 2050. Även Indien har ambitiösa och storskaliga planer för sin kärnkraft. Genom flera sammanslagningar så verkar kärnkraftsindustrin förbereda sig för en sådan utbyggnad. Det är därför inte osannolikt att kärnkraft står för mer än en ”wedge” fram till 2050. Det är därmed lätt att inse att Barnaby och Kemp har helt fel när de påstår att kärnkraft inte kan spela en signifikant roll i att reducera koldioxidutsläpp. Kärnkraft är dock inte en ensam lösning utan en av flera lösningar.

Ett annat argument Barnaby och Kemp tar upp är att uranreserverna inte räcker till för en kärnkraftsutbyggnad. Därför måste kärnkraftsindustrin gå över till breederreaktorer. Men enligt Barnaby och Kemp är breederreaktorer farliga och opålitliga. Det saknar helt grund i verkligheten. Uranreserverna räcker för en väldigt lång tid framåt och de forskningsbreederreaktorer som funnits har alla fungerat väl. Problem har givetvis funnits, som med alla tekniker under test stadiet. En kärnkraftsutbyggnad kan däremot pressa produktionskapaciteten hårt innan gruvindustrin hinner börja utvidga igen. IAEA räknar med att fram till 2025 kommer den potentiell årliga uranproduktionskapaciteten ligga på 86 000 ton/4/ med tanken på de projekt som just nu planeras för att utvidga kapaciteten. Det förväntade behovet av uran 2025 tros vara runt 100 000 ton. Sekundära källor som MOX bränslen och anrikning av utarmat uran kan hantera gapet. Men det finns ingen fysisk anledning till varför inte gruvproduktionen kan öka ännu mer ifall det ekonomiska intresset existerar.

De identifierade uranresurserna är 4.7 miljoner ton vilket räcker i 70 år. Men förutom de identifierade resurserna så finns det 10 miljoner ton spekulativa resurser. Dvs. resurser som man ännu inte verifierat men som finns där så länge inte våra geologiska kunskaper är helt fel. Man måste även ha i åtanke att världen är väldigt underprospekterad när det gäller uran. Det är troligt att det finns mycket mer oupptäckt än upptäckt uran/5/. Men även om vi är pessimistiska och antar att det inte finns mer högkvalitativa uranreserver så finns det utöver de 14 miljoner tidigare nämnda tonnen ytterligare 22 miljoner ton uran i fosfater världen över. Det är dyrare att utvinna men det är inte så dyrt att det påverkar elektricitetsproduktionspriserna nämnvärt. Speciellt inte i mer avancerade generation-4 reaktorer som kan utvinna en faktor 30-50 gånger så mycket energi ur uranet. Urantillgångarna är alltså kortsiktigt fullt tillräckliga för en expansion av kärnkraften och långsiktigt så är de mer än tillräckliga om man tar hänsyn till nya prospekteringar, fosfater, breederteknologi, torium och de 4,5 miljarder ton uran som finns upplöst i världshaven. Den sista källan kan förse oss med energi i hundratusentals år. IAEA sammanfattar situationen bäst/6/.

Thus, sufficient nuclear fuel resources exist to meet energy demands at current and increased demand well into the future. However, to reach their full potential considerable exploration, research and investment is required, both to develop new mining projects in a timely manner and to facilitate the deployment of promising technologies.

Resten av Barnaby och Kemp’s rapport handlar uteslutande om att försöka koppla ihop kärnkraft, kärnvapen, terrorister och fientliga stater i en salig mix. Det handlar nästan uteslutande om antaganden från författarnas sida som de inte försöker underbygga på något sätt.

Primärt så anser de att mer kärnkraft kommer leda till större risker för vapenspridning på grund av att mer plutonium produceras. De anser att flertalet nationer kan vara frestade att använda plutonium från använt kärnbränsle till vapen. Det de ignorerar är att även om det är möjligt att bygga en bomb av plutonium från använt kärnbränsle så är den bomben opålitlig och kommer i regel bara ge 10% eller mindre av sprängkraften som en bomb byggd av högkvalitativ plutonium/7/. Vad de även ignorerar är att det är fullt möjligt för en nation att skaffa plutonium på ett mycket enklare sätt än genom civil kärnkraft. Ett elektricitetsproducerande reaktor är av nödvändighet komplex på grund av de tryck och temperaturer som reaktorn måste klara. Men om man bygger en liten reaktor enbart med syfte att producera högkvalitativt plutonium så behöver man ej bry sig om sådan problematik. Den kan byggas enklare, snabbare, billigare och förmodligen i hemlighet. Men framförallt så producerar den plutonium av överlägset mycket bättre kvalite/8/. Om en nation vill ha kärnvapen är alltså civil kärnkraft varken ett nödvändigt eller önskvärt steg i processen. Det är tvärtemot otrolig ologiskt och onödigt att försöka ta omvägen runt civil kärnkraft när det finns mycket snabbare sätt att få tag på det material man är ute efter. Det är därmed inte berättigat att påstå att en civil kärnkraftsutbyggnad i vissa länder signifikant ökar risken för kärnvapenprogram.

Barnaby och Kemp går vidare till att måla upp ett enormt terroristhot mot kärnreaktorer. Enligt dom så kan en välutrustad terroristgrupp ta över ett kärnkraftverk och därefter få reaktorn att bli superkritisk som i Tjernobyl eller orsaka en härdsmälta som vid TMI. Det finns inget tänkbart sätt som man kan få en lättvattenreaktor att bli superkritisk. Oavsett hur välutrustad en grupp terrorister är så måste de ändå lyda naturens lagar. De kan däremot möjligtvis orsaka en TMI liknande härdsmälta. Men till vilket syfte? Inget radioaktivt material sprids ut ur reaktorbyggnaden. Den enda konsekvensen blir ekonomisk. Sen kan man debattera hur sannolikt det är att en grupp terrorister verkligen kan ta över och hålla ett kärnkraftverk nog länge för att orsaka någon bestående skada. I de flesta länder så bevakas kärnkraftverk av hundpatruller och vakter med automatvapen.

En 9/11 liknande attack mot kärnkraftverk hade förmodligen inte heller slutat i katastrof på grund av de otroligt hållbara inneslutningsbyggnaderna som omger reaktorer. Nya reaktorer byggs med dubbla inneslutningar som definitivt kan hantera sådana attacker. Däremot kanske vissa delar av en upparbetningsanläggning kan vara möjliga mål för en sådan attack så som Barnaby och Kemp påpekar. Men det är naturligtvis inte en omöjlig uppgift att även göra dessa anläggningar säkra mot alla tänkbara attacker. Att riva dom är inte enda lösningen så som Barnaby och Kemp vill påskina.

Barnaby och Kemp kritiserar upparbetning av använt kärnbränsle med anledningen att det är omöjligt att stjäla använt kärnbränsle på grund av den höga radioaktiviteten medan upparbetat plutonium kan hanteras. Men sen vänder de totalt och säger att använt kärnbränsle är en risk eftersom terrorister kan stjäla det och tillverka en smutsig bomb. Då kan man fråga sig vad Barnaby och Kemp egentligen tror? Är det möjligt att stjäla eller ej? Oavsett så är deras argument mot upparbetning ej genomtänkt. Även om vi får signifikant större mängder upparbetat plutonium i världen så behöver det ej innebära en signifikant ökad risk för spridning av plutonium. Volymerna av plutonium kommer ändå vara så små att de lätt kan förvaras och bevakas i de anläggningar som idag används för det syftet. Om världen väljer att följa USAs GNEP (global nuclear energy partnership) plan kommer endast ett fåtal länder ha rätt att anrika och upparbeta. IAEA har liknande planer på gång. Konstigt nog så påstår Barnaby och Kemp att GNEP ökar risker för vapenspridning.

Det skulle vara intressant att se en beväpnad grupp försöka bryta sig in på La Hague i Frankrike, bekämpa sig genom de otaliga säkerhetsspärrarna för att slutligen lyckas spränga sig in i bunkern där plutoniumet förvaras. Ett sådant scenario är helt enkelt omöjligt. Däremot så finns det ett behov av att fortsätta bevaka allt plutonium lika noggrant som idag. Även plutonium av låg kvalité duger för terrorsyften.

Svaret till ”plutoniumproblemet” är inte att avveckla kärnkraften utan att utveckla den. Nästa generations kraftverk och bränslecykler kan konfigureras på ett sådant sätt att plutonium aldrig separeras ut i ren form. Dessutom kan allt plutonium brännas bort i dessa reaktorer och elimineras för evigt. Det är uppenbarligen att föredra över att vakta det för evigt så som Barnaby och Kemp tydligen önskar.

Slutligen påpekar Barnaby och Kemp att den största risken med en så kallad smutsig bomb ligger i den strålningsskräck som civilbefolkningen skulle utsättas för även om den reella risken inte berättigar en sådan skräck. Den bästa lösningen på det problemet är då uppenbarligen inte att avveckla kärnkraft, utan snarare att utbilda allmänheten om riskerna med strålning. Även om man avvecklar all kärnkraft så kommer det att finnas gott om ställen som terrorister kan stjäla radioaktivt material. Starkt radioaktiva preparat används både inom medicin och olika industrier helt oberoende av kärnkraft. Förmodligen är det lättare att få tag på radioaktiva material från dessa ställen än från tungt bevakade kärnkraftverk eller upparbetningsanläggningar.

Slutligen måste man även ha i åtanke att de risker som Barnaby och Kemp målar upp inte är specifika för kärnkraft. Det finns en rad kemikalier som kan används för terrorsyften lika effektivt som radioaktiva preparat och som dessutom är mycket lättare att komma över. Tänk bara på alla de tankbilar med klor som dagligen kör runt i Sverige. Det finns ingen anledning att tro att terrorister skulle inrikta sig på kärnkraftverk när det finns mycket lättare mål.

Johan Simu, redaktör MFK.

1. http://www.iea.org/Textbase/stats/electricitydata.asp?COUNTRY_CODE=29&Submit=Submit
2. Om man antar 1 MW vindkraftverk med 30% produktionskapacitet.
3. http://www.princeton.edu/~cmi/resources/stabwedge.htm
4. IAEA Red book 2005 http://213.253.134.29/oecd/pdfs/browseit/6606031E.PDF
5. http://www.world-nuclear.org/sym/2001/macdonald.htm
6. http://213.253.134.29/oecd/pdfs/browseit/6606031E.PDF
7. J.S Herring et al. Low cost proliferation resistant, uranium-thorium dioxide fuels for light water reactors. Nuclear engineering and design 203 65-85
8. För mer om det se Bernard Cohen ”The nuclear energy option”.