Remissvar avseende Statens offentliga utredning (SOU 2001:77) ”Elcertifikatsutredningen”
Sammanfattning
Miljövänner För Kärnkraft avstyrker bestämt förslaget om införande av ett system med elcertifikat och kvotplikt för elkraftsystemet. Vi finner att det motverkar ett miljöriktigt energisystem. Ett införande av det föreslagna systemet skulle befrämja uppbyggandet av ett elkraftsystem som strider mot de miljömål som regeringen föreslog i prop. 2000/01:130 och som Riksdagen antog 2001-11-23.
Miljövänner För Kärnkraft förordar istället att man utreder ett system där varje kraftslag får bära sina egna kostnader, inklusive de externa kostnader för miljöbelastning, hälsoeffekter, olycksrisker mm., som samhället idag tar på sig för de flesta kraftslag. Systemet skall vara transperent så att man tydligt redovisar de skador eller effekter som man tar ut kostnader för och den värdering man gjort av skadan/effekten. Systemet bör också i största möjliga utsträckning garantera att de kostnader som tas ut verkligen används för att motverka skadorna eller när så inte är möjligt kompensera de som drabbas. Miljövänner För Kärnkraft menar att EU:s projekt ExternE (se http://externe.jrc.es) kan vara en första ansats, för närvarande troligen den bästa, för att beräkna de externa kostnaderna för olika kraftslag. Analysgruppen vid KSU (se t.ex. http://www.analysgruppen.org/bkgr/bkgr1-01.pdf) har gjort sammanställningar av EU-projektet där även explicit svenska förhållanden beaktas.
Utöver det ur miljösynpunkt direkt kontraproduktiva i förslaget, menar Miljövänner För Kärnkraft att:
- det sätter konkurrensen ur spel genom att otillbörligt gynna ett antal produktionssätt, valda på ett icke redovisat sätt.
- kräver en ny omfattande byråkratisk apparat.
Detta sammantaget kommer att öka kostnaderna för elkonsumenterna på ett sätt som varken är nödvändigt eller önskvärt.
Utförligare motivering
I det föreslagna systemet väljs ett antal kraftslag ut, dels en grupp som skall benämnas förnybara, dels en delmängd av dessa som blir berättigade till elcertifikat. (Lagtexten 2 kap §1). Det är dessa sistnämnda kraftslag som skall gynnas. Motivet för urvalet är oklart och så vitt vi kan finna är inte motiven redovisade.
Miljövänner För Kärnkraft konstaterar att ett av de kraftslag man valt ut är vindkraft. Enligt SOU 1999:75 ”Rätt plats för Vindkraften” spec. bilaga 7 och tidigare SOU 1998:152 ”Vindkraften – en ren energikälla tar plats” (Se även remissvaren från Miljövänner För Kärnkraft) är kunskapen om vindkraftens miljöegenskaper mycket bristfällig, ja i många fall helt obefintlig. Detta har också påpekats av Naturvårdsverket, som ansett det nödvändigt att skaffa mer kunskap genom fältundersökningar. (Se t.ex. SNV pressmeddelande 2001-01-24). Innan kunskapen om vindkraftens miljöeffekter har förbättrats väsentligt strider det mot både ”försiktighetsprincipen” och allt sunt förnuft att kraftigt subventionera och genom ett kvotsystem tvinga människor och företag att köpa el från denna kraftkälla.
Man tar också upp ”vissa typer av biobränsle” som berättigade till elcertifikat, utan att närmare ange vilka kriterier som skall gälla för detta berättigande till elcertifikat. Det är allmänt känt att biobränsle i allmänhet har många frågetecken när det gäller miljöpåverkan. Hur hållbart blir ett skogsbruk där man tar bort alla grenar, stubbar mm för att elda upp dem, vilka miljöeffekter följer med omfattande odling av ”energiskog” och vad kommer den att kräva i form av gödning och besprutning för att få ”lönsamhet”? Hur garanterar man att de anläggningar som beviljas elcertifikat inte blir ett hot mot människors hälsa genom att släppa ut stora mängder mikroskopiska partiklar, ej helt slutförbrända kolväten (t.ex. PAH), kväveoxider mm.? Hur garanteras att man inte åstadkommer en elproduktion med biobränsle som överstiger tillväxten och som därmed blir såväl nettoproducent av koldioxid som ett system som gör slut på sig själv och alltså inte är långsiktigt hållbart?
Även för biobränsle måste Miljövänner För Kärnkraft konstatera att såväl kunskapsläget om miljöeffekterna, som det regelverk som måste finnas för att över huvud kunna godta detta energislag ur miljösynpunkt är alltför bristfälligt för att det skall kunna föras upp som ett subventionerat system.
Även urvalskriterierna för vattenkraften förefaller mycket tveksamma ur miljösynpunkt. Småskalig vattenkraft vill man gynna, trots att vi vet att den, genom att utgöra vandringshinder och en förändring av tidsförloppet för vattenflöden i bäckar och åar, hotar många fiskarten och förändrar biotoperna i vattendragen på ett många gånger icke känt sätt. Att gynna effektutbyggnader i existerande vattenkraftverk är också tveksamt. Det innebär ofta att man sätter ytterligare en turbin vid en damm som redan har kraftverk. Resultatet blir bara att man kan tömma dammen fortare och inte egentligen att man kan få ut mer energi. Möjligen undantaget år med extremt stora vattenflöden, då det vatten man tvingas släppa förbi kan bidra till elproduktionen. Slutligen föreslår man att låta utbyggnadsåret, inte miljöegenskaperna vara avgörande för rätten till elcertifikat!! Inte heller här kan Miljövänner För Kärnkraft se att förslaget skulle gynna någon elproduktion som är bra för miljön.
Övriga kraftslag som föreslås berättigade till elcertifikat, dvs. el från solenergi, geotermisk energi och vågenergi, är och kommer under överskådlig tid att förbli så marginella att de i praktiken saknar betydelse. Miljövänner för Kärnkraft måste dock konstatera att även de karakteriseras av att deras miljöegenskaper är mycket dåligt kända. Det är därför principiellt fel att ta upp dem på en lista över kraftslag som skall undantas från konkurrensutsättning genom att de subventioneras.
Miljövänner För Kärnkraft finner det istället viktigt att man försöker åstadkomma ett system som verkligen tar hänsyn till de olika kraftslagens miljö- , hälso- och riskegenskaper. Man skall då på ett vetenskapligt acceptabelt sätt undersöka de olika kraftslagens egenskaper ur dessa aspekter på ett så likvärdigt sätt som möjligt. Det är då också viktigt att dessa undersökningar redovisas öppet på ett rakt och begripligt sätt. Likaså måste de värderingar som används redovisas öppet. Det kan, t.ex. vara det använda värdet av ett människoliv eller förlorat levnadsår, värdet av en genom försurning dödad sjö, eller riskvärderingen för klimatpåverkan genom utsläpp av CO2.
Miljövänner För Kärnkraft hänvisar här till EUs projekt ExternE som ett exempel på tänkbart tillvägagångssätt. Stora delar av resultaten från ExternE borde vara direkt användbart.
När det gäller kostnaderna för systemet och den byråkratiska apparat som detta kräver avstår vi från vidare kommentarer.
Väröbacka den 5 januari 2002
Ragnar Hellborg
ordförande
