Av Lars Wiegert MFKs sekreterare
Vad som inte har synts mycket i mediarapporteringen om naturkatastrofen i Japan var att en fördämning till ett vattenkraftverk brast och spolade bort ett helt samhälle. Ett oljeraffinanderi och en kemisk fabrik brann också upp, vilket lär ha orsakat ett flertal döda och omfattande miljö- och hälsofarliga utsläpp.
Däremot tog ganska snart händelserna i kärnkraftverket Fukushima, varav ännu ingen förolyckats, full dominans över nyhetsrapporteringen. Antikärnkraftsjournalistikens gamar gottar sig i den ena snaskiga rubriken efter den andra om teoretiska risker med förhöjd strålning, medan de 27 000 döda kommer i skymundan.
Faktum är att till och med den hittills allra värsta kärnkraftsolyckan är överdramatiserad. En grundlig undersökning gjordes åren 2003-2005 och redovisas i den ansedda rapporten, ’The Chernobyl Legacy’ (Arvet efter Tjernobyl) som bl.a IAEA, WHO och FN står bakom. Enligt rapporten inskränker sig de hittills kända dödsfallen till 30 personer av de runt 100.000 personer som deltog i släckningen och upprensningen på kraftverket. Den enda påvisade inverkan på befolkningen är en tydlig ökning av sköldkörtelcancer med 4000 fall. Av dessa dog 20 personer medan resten tillfrisknade efter medicinsk behandling. Totalt har alltså enbart 50 dödsfall kunnat kopplas till Tjernobyl.
I långtidsförloppet kan teoretiskt ytterligare ca 4000 cancerfall inträffa under 80 år efter olyckan, men eftersom 22% av befolkningen dör i cancer av andra ’vanliga’ orsaker så kan bidraget från Tjernobyl bara räknas i promille.
I Tjernobylfallet, en sovjetisk halvmilitär konstruktion, råkade reaktorn ut för nukleär kriticitet och stora delar av härden flög i luften och kontaminerade stora markområden med tunga långlivade isotoper. I en lättvattenreaktor som de i Fukushima blir det tre, var för sig förhållandevis beskedliga härdsmältor. Av den information som hittills varit tillgänglig så är de inre delarna, de sk reaktorinneslutningarna intakta och härdsmältan stannar kvar där. De utsläpp som skett är intermittenta utsläpp av gasformiga ämnen med ganska korta halveringstider. Detta styrks av att mätvärdena varierar från gång till annan.
Vad som hittills framkommit pekar mot att resultatet blir tre stycken härdsmältor av typen Three Mile Island (Harrisburg, 1979) med övergående kortlivade gasformiga utsläpp och (denna gång) troligen med viss markkontamination i närområdet i storleksordningen nära de gällande säkerhetsnivåerna. Three Mile Island hade inga utsläpp som skadade någon och ingen behövde evakueras.
Det värsta är att skrämseljournalistiken får många att må väldigt dåligt. Det blir inte bättre av att myndigheterna här hemma går ut med att nu har vi minsann fått radioaktivt jod ända hit. En helt onödig uppgift när man betänker att det rörde sig om en tusendels becquerel per kubikmeter luft och att varje människa går omkring och strålar med 5 000 becquerel av helt naturlig orsak (kalium 40)! Här har SSM en viktig roll att få folk att förstå proportionerna och inte bli skrämda i onödan.