Av Nils-Erik Nilsson
Förnybar har i den politiska debatten blivit ett honnörsord. Det används som om det skulle vara något slags garanti för oändlig uthållighet och miljövänlighet. En rad företeelser, som användning av vind, vatten och biomassa, tilldelas politiskt denna egenskap. Men vad innebär begreppet förnybar egentligen? Är det någon garanti för att hanteringen är uthållig och/eller miljövänlig?
Rent logiskt bör begreppet ”förnybar” innebära att man använder resurser som av sig själv återskapas eller med lämpliga åtgärder kan återskapas. Med denna definition blir det självklart att någon fullständigt förnybar verksamhet inte existerar. Man använder alltid någon resurs som inte förnyas. Det kan vara för att bygga anläggningar till verksamheten eller under transporter osv. Man måste därför snarare tala om graden av förnybarhet eller kanske hellre om hur stora icke förnybara resurser som en verksamhet förbrukar. Ju större sådana resurser som används, ju lägre grad av förnybarhet har verksamheten. Naturligtvis skall allt som behövs för verksamheten ingå och sättas i relation till den nyttighet man får.
Professor Björn Karlsson vid Linköpings Tekniska Högskola räknade på 1990-talet ut att den tidens vindkraftverk (standardstorlek 250 kW) använde c:a 50 ggr mer material per producerad kWh än ett kärnkraftverk. Idag, när man bygger väsentligt större vindkraftverk har denna siffra säkert förbättrats något, men det är fortfarande så att det går åt 10 – 20 ggr så mycket material per producerad kWh om man skall producera vindkraft än om man producerar kärnkraft. I ett kärnkraftverk är också bränslemängden så liten att denna utgör en liten del av byggmassan. Den skall och kan därför räknas in i materialförhållandet utan att nämnvärt påverka det.
En annan aspekt av förnybarhet är att ingen resurs är obetingat förnybar. Det är oftast en större katastrof att överutnyttja en skenbart förnybar resurs än att göra slut på en ändlig resurs. Saker som biomassa och vatten räknas ofta som förnybara, men flera stora miljökatastrofer har orsakats av överutnyttjande av dessa. Några exempel:
Bohusläns skärgård bestod av ekbevuxna holmar tills man högg ner ekarna för att bygga fartyg. När ekarna försvann eroderade jorden och spolades ut i havet, så idag är det klippöar.
Saltsjudningen på danska Läsö hotade hela ön eftersom man eldade upp all skog för att få bränsle till saltproduktionen.
När vi behövde bränsle till järnhantering och glasbruk avskogade vi stora områden i Sverige.
Miljökatastrofen i området runt Aralsjön har som en huvudorsak att man överutnyttjade resursen vatten för att bevattna bomullsfälten. De har förvärrats av att man dessutom använde en rad bekämpningsmedel.
Stora delar av Indien har förstörts av att man behövde biobränsle för värme till matlagnig mm.
Principen kan också användas på t.ex. den förnybara resursen fisk, där vissa arter hotas p.g.a. överutnyttjande.
En annan fråga när det fäller förnybara resurser är frågan om de har en stor eller liten miljöskada även när de inte överexploateras. Vi kan se exempel från vattenkraft där stora förändringar skett i de ekologiska systemen, med helt nya förutsättningar för liv under vattenytan. Hur stor är den skadan?
När det gäller vindkraften kan man i SOU 1999:75 se att det finns många potentiella miljörisker med vindkraften. Det handlar om påverkan på djurlivet och på människor. Man konstaterar där också att kunskapen om miljöeffekter är mycket dålig. Tyvärr står sig detta omdöme fortfarande eftersom man inte gjort något för att öka kunskapen i dessa frågor.
Vi kan se andra exempel från t.ex. den småskaliga vedeldningen enligt naturvårdsverkets rapport 4224. Utsläppen av rökgaserna beräknas orsaka c:a 500 cancerfall per år i Sverige. Detta är naturligtvis både en stor miljöförsämring och en hälsorisk, som är långt större än t.o.m. en mycket stor kärnkraftsolycka.
Det är därför hög tid att nyansera de ”politiska sanningarna” på energiområdet och göra den opartiska sammanställnig av de olika energislagens egenskaper som Miljövänner för Kärnkraft begärde av regeringen i ett öppet brev i augusti 2013. (http://www.mfk.nu/2013/08/11/oppet-brev-till-regeringen-om-jamforelse-mellan-energislagen/)