Kan vi leva utan strålning?

Av Nils-Erik Nilsson, vice ordförande i Miljövänner för kärnkraft

Det finns en omfattande rädsla för kärnkraft i samhället. Den förefaller ha sin grund i uppfattningen ”Strålning är farligt”. Detta går igen både i rädslan för olyckor, avfall och uranbrytning. Men hur är det? Skulle verkligen liv kunna existera utan ”radioaktiv strålning”? Finns det något exempel på liv som funnits i en ”strålningsfri miljö”?

”Radioaktiv strålning” eller om man skall vara noga med benämningen, joniserande strålning från radioaktiva ämnen, har alltid funnits på jorden och i hela universum. Den är en fullkomligt naturlig del av vår miljö och har varit så sedan långt innan någon form av liv fanns på jorden. Det finns teorier om att den faktiskt skulle kunna vara en av förutsättningarna för att liv skall kunna uppstå. Hur säkert detta är vill jag inte uttala mig om, men helt säkert är att ”radioaktiv strålning” alltid funnits överallt i hela universum. Den finns överallt i jordskorpan, eftersom de flesta naturliga ämnen fortfarande innehåller en viss halt av instabila isotoper. Detta handlar om extremt långlivade ämnen, eller rättare isotoper av ämnen, som ju inte hunnit sönderfalla och bli stabila på hela tiden sedan ämnena bildades. Dvs. ända sedan jorden bildades. Bland dessa finns radioaktiva isotoper av kalium, som ju är ett ämne som finns i de flesta levande organismer. Radioaktiva ämnen nybildas också hela tiden, t.ex. kol 14, som bildas naturligt i övre atmosfären under inflytande av den kosmiska strålningen, alltså strålning från rymden. Alla levande organismer omsätter kol och tar därmed upp kol 14 från atmosfären så länge de lever, men slutar naturligtvis med detta när de dör. Eftersom kol 14 har en halveringstid på c:a 5000 år kan man genom att mäta hur mycket av det radioaktiva kol 14 som finns kvar i ett fossil bestämma hur länge det är sedan organismen dött. Det är detta som kallas kol-14 metoden för att bestämma ålder på fornfynd.

Man kan därför med absolut säkerhet säga att det aldrig funnits någon levande organism som levt i en strålningsfri miljö. Alla levande organismer innehåller i sig själv radioaktiva isotoper av t.ex. kol och/eller kalium. Det är därför omöjligt att hålla någon levande organism i en strålningsfri miljö. Rent grundläggande vetenskapligt kan vi därför inte veta om liv över huvud taget är möjligt i en strålningsfri miljö. Men faktum är att varje människa strålar med 7000 Bq och har gjort det sedan hedenhös, så helt klart är att ”radioaktiv strålning” är och har alltid varit en naturlig del av vår miljö.

Strålning är alltså, precis som ljus, ljud, värme mm, en naturlig del av vår miljö. På samma sätt som man kan få för mycket av dessa andra miljöfaktorer, så kan man få för mycket strålning. Precis som det finns så kraftigt buller eller så kraftig värme att man dör av det, så finns det så kraftig strålning att man dör av den. Inne i eldstaden på en panna är ju värmen så intensiv att man skulle dö mycket snabbt om man kom dit. På samma sätt är naturligtvis strålningen inne i en reaktorhärd så stark att man mycket snabbt skulle dö av den. Det finns inget som motsäger att det skulle vara likadant åt andra hållet, dvs. att för lite kan vara skadligt. Vi vet att det inte går att vistas i ett helt ekofritt och ljudlöst rum, eller att sitta i totalt mörker, för länge utan att ta skada. Ännu värre blir det utan värme (-273 °C). Det finns inget som säger att det inte kan vara likadant med strålning.

Kan då kärnkraften, inkluderat den hantering som följer av den, ge så mycket strålning att det skulle vara farligt. Under normala förhållanden kan den ge ett tillskott till den stråldos man får som är högst någon promille av den naturliga strålningen som man skulle ha fått även utan all mänsklig påverkan. Detta är naturligtvis mycket mindre än den naturliga variationen av den naturliga strålningen mellan olika platser. Strålningsnivån varierar mycket mer än så, bara inom Sverige.

Vid mycket svåra olyckor, värre än som hittills inträffat i någon västerländsk kärnkraftanläggning, kan man i begränsade områden få så höga strålningsnivåer att de blir skadliga. Det är t.o.m. möjligt att man kan få enstaka dödsfall som kan knytas direkt till olyckan, Men att t.ex. åstadkomma en olycka som skulle ge lika många skade- sjukdoms- och dödsfall som biltrafiken i Sverige under ett år måste betraktas som uteslutet. Inte ens en extrem olycka som den i Tjernobyl kommer i närheten. Den reaktortypen hade dessutom i sin konstruktion egenskaper som inte är tillåtna någonstans i världen (sedan Sovjetunionen upphört).

Frågan blir därför: Är kärnkraften farlig eller varför är så många rädda för den?

Nils-Erik Nilsson, civ.-ing
Vice ordförande
Miljövänner för kärnkraft