Hur farliga är de låga stråldoserna?

Högsta tillåtliga normer och rekommendationer inom strålskyddet grundas på risken för att vi skall drabbas av cancer. Detta beror helt enkelt på, att sådana sjukdomar anses kunna uppkomma efter lägre stråldoser än de som fordras för att åstadkomma andra skador (inklusive ärftliga skador).

Ännu ett förtydligande krävs. När jag här talar om strålning avser jag joniserande strålning (sådan som exempelvis utsändes från radioaktiva ämnen), dvs en stråltyp som är så energirik, att den förmår göra atomer och molekyler i kroppen elektriskt laddade (skapa joner). Det är just denna joniserande egenskap, som gör det här slaget av strålning så biologiskt farlig. Men för enkelhets skull utesluter jag i fortsättningen ordet joniserande.

I det låga dosområdet förutsätts vanligen, att frekvensen uppkomna tumörer är direkt proportionell mot stråldosen samt att det inte existerar några stråldoser under vilka vi kan vara säkra på att inte drabbas av elakartade tumörer (cancer). Man säger att sambandet mellan stråldos och antalet uppkomna tumörer (dos-respons sambandet) är linjärt och att det saknar tröskeldoser.

Det man här faktiskt säger är, att om man i ett diagram avsätter iakttagna tumörfrekvenser utefter den lodräta axeln och motsvarande doser längs den horisontella, får man ett samband, som inte bara kan approximeras med en rät linje, utan att det faktiskt är linjärt, dvs linjäriteten är en inneboende egenskap hos sambandet. Detta innebär i sin tur, att man också anser sig kunna dra ut ett observerat dos-respons samband som en rät linje även nedanför det dosområde inom vilket man gjort observationerna. Och detta kan man göra ända ned till dosen noll.

Men det måste också sägas, att den här teorin i själva verket bygger på den gamla föreställningen att en cell skulle kunna omvandlas från sitt normala tillstånd till en fullt utbildad tumörcell i ett enda moment. Modern tumörforskning har emellertid visat, att så enkel är inte den cellulära tumöromvandlingen. Det krävs en rad förändringar på olika ställen i cellens arvsmassa, för att förvandla den till en fullt utbildad cancercell. Naturligtvis är hela tanken absurd, att dos-effekt sambandet för ett så oerhört komplext biologiskt fenomen som cancer, på ett korrekt sätt skulle kunna identifieras med en rät linje eller, matematiskt uttryckt, med den enklaste av alla ekvationer, dvs den av första graden med endast en oberoende variabel (dosen).

Bara idén att tala om dos-respons sambandet i bestämd form, som om det vore ett slags fysikalisk storhet, gemensamt för alla människor och befolkningar, är självfallet omöjlig. Människor är olika känsliga för strålframkallad cancer och vi vet, att detsamma gäller för hela befolkningar och att de därför, också efter bestrålningar, uppvisar specifika samband mellan dos och verkan. Detta gör att man i en viss situation inte kan veta hur dos-respons sambandet ser ut eller om det existerar tröskeldoser eller ej. Det finns också statistiska och kunskapsteoretiska skäl till denna principiella okunskap vid låga stråldoser. Men just denna bristande kunskap gör, att man i skyddssammanhang inte bör förutsätta existensen av tröskeldoser, dvs man kan inte förlita sig på, att det finns helt ofarliga stråldoser. Detta gäller dock även för många andra risktyper.

Fortfarande håller man dock inom strålskyddet fast vid denna ”linjär-doktrin”, vilket medfört en del egendomliga konsekvenser. Utsätts t ex en befolkning för en viss stråldos blir antalet cancerdrabbade alltså direkt proportionellt mot befolkningens storlek. Är befolkningen tillräckligt stor, kan således även ”homeopatiskt” små stråldoser leda till ett betydande antal beräknade skadefall. Denna konsekvens av doktrinen har ibland skapat förvirring bland människor. Låt mig illustrera problemet med följande två exempel.

Mitt första exempel är hämtat från en situation som inträffade strax efter Tjernobyl- olyckan när en del lantbrukare i Gävle-trakten upptäckte, att mjölken från deras kor innehöll litet mer av det radioaktiva ämnet 137Cs än vad myndigheterna satt som övre gräns. De frågade då om man inte kunde spä ut den radioaktiva mjölken med ren mjölk och på så sätt komma under den fastlagda maximikoncentrationen. Till deras förvåning svarade myndigheterna nej. Till förklaring sa man, att visst kan du minska din personliga risk med att spä ut mjölken. Men samtidigt ökar du vo!ymen och därmed antalet konsumenter och då kvarstår risken. Låt vara att den nu blir fördelad på flera personer.

Det här förstod inte bönderna: hade vi från början fått den här mängden mjölk med samma 137Cs-halt, som den vi nu skulle ha fått genom utspädningen, hade vi ju tillåtits sälja den. Förvirringen blev inte mindre vid myndigheternas fortsatta förklaringsförsök: det här med att dricka mjölk och äta viltkött från trakten innebär inte för dig personligen någon risk, som du på minsta sätt behöver bekymra dig för. Men det kan ändå vara fråga om nivåer, som myndigheterna tycker sig behöva åtgärda. Bönderna konstaterade då förvånat: det betyder alltså, att jag förbjuds äta viss mat, trots att den inte alls är farlig för mig?

Detta kan ju möjligen uppfattas som en lustighet, men den här officiella riskvärderingen har faktiskt väsentligt bidragit till, att det ibland uppstått en nästan mytisk rädsla bland människor: man går ju aldrig säker. Hur liten stråldos som helst sägs ju kunna ge oss cancer. Men att risken ändå kan vara helt försumbar, trots de skrämmande höga skadesiffror som ibland angetts, har sällan insetts och inte kunnat åskådliggöras på ett begripligt sätt. Detta problem illustreras i mitt andra exempel.

Detta exempel rör de cirka 30 000 dödsfall i cancer som FN:s vetenskapliga strålningskommitté, UNSCEAR, har beräknat att Tjernobyl-olyckan kommer att ge upphov till bland människorna på jordens norra halvklot. Siffran låter ju förfärande hög, även om man vid närmare eftertanke kan konstatera, att den ”endast” utgör 5 tusendels procent av alla människor, som ändå skulle ha dött i cancer på norra halvklotet även utan Tjernobyl-olyckan. Låt mig parentetiskt säga, att om en sådan liten höjning av den ”naturliga” cancerförekomsten, kan man självfallet inte ha någon kunskap. Siffran är en beräkningshypotes, strikt baserad på antagandet av en linjär dos-respons modell.

Låt oss jämföra den här uppskattningen med vad effekten kan bli av en annan, känd strålkälla under antagande av samma linjära dos-respons samband. På grund av den strålning vi får från radonet i våra bostäder, motsvarar de här 30 000 fallen av dödlig cancer den cancerrisk vi löper, om vi som bor på norra halvklotet skulle stanna inomhus ett par minuter längre per dygn än vad som idag är fallet. Eller, med andra ord, om vi på norra halvklotet bestämde oss för att stanna utomhus ett par minuter längre varje dag, kulle vi kunna minska cancerrisken lika mycket som Tjernobyl-olyckan ökar den.

Skräcken för strålning har också blivit speciellt tydlig efter Tjernobyl-olyckan. Många vitryska och ukrainska barn tror inte att de någonsin skall uppnå vuxen ålder. även många vuxna människor har kommit att tro, att de är dödsdömda. Folk törs inte äta eller sälja sina jordbruks- och trädgårdsprodukter, trots att myndigheterna förklarat, att de är helt riskfria för konsumtion. Då jag besökt vitryska och ukrainska orter har det nästan regelmässigt samlats en mängd människor, som frågat mig hur det förhåller sig med de livsmedel de odlat: Kan vi äta den ? Vågar vi sälja den? Ingen vill ju köpa den. även utanför de två forna sovjetrepublikernas gränser, har Tjernobyl-olyckan skapat skräck. Atomenergiorganet IAEA i Wien har uppgivit, att mer än 100 000 aborter kan ha utförts alldeles i onödan i Europa, på grund av rädslan – således också bland läkare – för det radioaktiva nedfallet från olyckan.

Särställandet av strålrisker har naturligtvis inte bara bidragit till rädslan för vad Tjernobyl-olyckan kan komma att medföra, utan har också påverkat vår inställning till kärnkraft i allmänhet. Det finns naturligtvis också många andra anledningar till motviljan mot kärnkraft än enbart påpekandet, att inga doser kan påstås vara helt riskfria. Till denna rädsla bidrar säkert också anknytningen till atomvapen, massmedias inte sällan negativa kampanjer (en negativitet som av journalisterna själva i flera fall erkänts vara medveten), politikers lekmannamässiga tro på strålningens specifika farlighet etc. Ett bevis på strålningens specifika farlighet har man ju också tyckt sig få, genom att experterna har ansett det nödvändigt med speciella, internationella kommissioner och särskilda, nationella myndigheter för att kunna bedöma strålningens risker. För alla övriga hälsorisker räcker det ju tydligen med en enda, gemensam instans.

Är den här särställningen rimlig? Kan den verkligen skapa en bas för ett rationellt val mellan olika riskalternativ? Låt oss göra tankeexperimentet, att Tjernobyl-olyckan hade medfört ett utsläpp av cancerframkallande ämnen i stället för de radioaktiva. Låt oss vidare anta, att dessa ämnen varit lika effektivt cancerframkallande, som de radioaktiva (det finns många sådana substanser). Då hade ingen reagerat, låt oss säga utanför 1- milsradien runt den havererade reaktorn, eftersom vi inte hade kunnat mäta något (p.g.a. strålningen kan vi ju mäta så väldigt mycket lägre koncentrationer av radioaktiva ämnen än av ämnen som inte ”strålar”). Och vi i Sverige, 150 mil från olycksplatsen, hade aldrig kunnat ana, att vi utsatts för något farligt. Men risken hade naturligtvis varit densamma. Sådan var faktiskt situationen efter t ex Seveso-olyckan i Italien eller Bhopal-olyckan i Indien för några år sedan. Här befattade man sig bara med personer, som uppvisade mer eller mindre akuta skador och med områden där man kunnat mäta en förekomst av de utsläppta substanserna.

Skall vi alltså skapa oss en realistisk uppfattning om strålningens – och kärnkraftens – faror måste vi, för att få någon fason på våra begrepp, göra jämförelser med andra, kända risker. Jag har gjort en sammanställning i de två avslutande tabellerna.

För närvarande reagerar vi ofta våldsamt på strålrisker, även när de är så små, att vi i andra sammanhang inte ens skulle förknippa dem med begreppet risk. Låt mig ta till en metafor för att belysa varför det blivit så.

Om man ber en person resa sig ur en stol och någon frågar om vi kan garantera, att personen inte dör om han gör som han blivit ombedd, skulle exempelvis Världshälsoorganisationen, WHO, svara: Ja, det kan vi garantera, därför att den personen måste vara mycket svårt hjärtsjuk, om han skulle dö av en så bagatellartad rörelse. Så skulle aldrig UNSCEAR svara. Här skulle svaret i stället bli: det kan vi inte alls garantera, för den personen kan vara så hjärtsjuk, att han avlider om han reser sig ur stolen. UNSCEARs här förmenta svar gäller inte för en enskild person (inte en personlig risk) utan vad kommittén menar är, att bland en mycket stor mängd människor kan det mycket väl hända, att någon är så hjärtsjuk att han dör bara genom att resa sig ur en stol. Men därför betraktar vi inte den vardagliga vanan att resa sig ur en stol som en risk – utom inom strålskyddet. Risken för att vi skall komma till skada är nog betydligt större om vi aldrig reser oss ur våra bekväma fåtöljer.

Som biolog är jag utomordentligt mån om, att vi kan lösa våra industriella problem på ett för människan och hennes miljö optimalt sätt. Jag är självfallet mycket medveten om att strålningen kan vara farlig. Vi kan drabbas av både cancer och andra skador. Är stråldosen tillräckligt hög är den direkt dödande. Efter Tjernobyl-olyckan har t ex vissa barn i Vitryssland och Ukraina fått i sig stora mängder radioaktivt jod (huvudsakligen via mjölken). På grund av detta intag har de fått höga stråldoser i sina sköldkörtlar och vi har tyvärr kunnat konstatera, att de också drabbats av en väsentligt ökad förekomst av sköldkörtelcancer. Jag ser naturligtvis lika allvarligt på detta, som alla andra som sysslar med strålningens och kärnkraftens hälsoproblem.

Men det jag här talar om är de extremt låga stråldoser, vars skaderisker är bagatellartade, mätta med våra vanliga måttstockar, men där myndigheterna ändå anser sig behöva vidta motåtgärder. Mera sällan analyserar man den fara som kan ligga i motåtgärderna. I Ukraina flyttade man en del människor från lindrigt kontaminerade områden till Kiev, utan att ta hänsyn till att cancerrisken i städer av denna storlek normalt är mer än 10-20% högre än på landsbygden. På min fråga till de ansvariga för denna evakuering om de trodde, att en sådan förflyttning verkligen skulle sänka cancerrisken, svarade man helt uppriktigt, att det hade man inte tänkt på. Vid bedömningen av risken med sådana lågdoser måste vi helt enkelt komma bort ifrån att sätta strålningen och därmed kärnkraften i särklass. På det sättet når vi aldrig en ur hälsosynpunkt optimal lösning på alla de problem vi möter, då vi skall välja ut de bästa energialternativen. Tro inte att problemen löser sig bara för att energikällan är vad vi brukar kalla förnyelsebar. även det som i den lilla skalan kan förefalla helt harmlöst, blir i den stora skalan undantagslöst ett problem.

Vi kan därför inte fortsättningsvis använda helt andra bedömningsgrunder för strålrisker än för andra risker. Självfallet skall vi ta all tänkbar hänsyn till de verkliga risker, som driften av kärnkraft innebär. Men vi måste, även när det gäller denna energikälla, bortse från de icke-individuella, bagatellartade riskerna, dvs de som är av samma storleksordning, som den att resa sig ur en stol, gå i en trappa, stanna inomhus några minuter per dygn, flytta från en ort till en annan etc, dvs risker av en storleksordning, som samhället idag accepterar och inte sällan kräver att vi utsätter oss för. En optimal lösning på det moderna samhällets hälsoproblem kräver balans i valet av alternativ och då måste bedömningskriterierna vara identiska.

Tabell 1. Dödlighet i cancer orsakad av strålkällor framställda av människor
(enligt UNSCEAR och ICRP)

Strålkälla Antal dödsfall i cancer i världens
idag levande befolkning
Not
Naturlig bakgrundsstrålning 30 000 000 1
Radon i bostäder 16 000 000 1
Medicinsk behandling och diagnos 1 600 000 2
Atmosfäriska kärnvapenprov 1 500 000
Tjernobyl-olyckan 30 000
Windscale-olyckan 100
Kärnkraft 20 000
Produktion och användning av radioaktiva ämnen 4 000
Fabrikation av kärnvapen 3 000
Andra olyckor 15
  • Beräknad risk per generation för en antagen medellivslängd på 50 år.
  • Beräknad risk per generation för en antagen medellivslängd på 50 år. (Värdet beräknat ur UNSCEAR-uppgift för 5 års perioden fr.o.m. 1985 t.o.m. 1989 och antagandet, att den årliga, medicinska kollektivdosen är konstant)Uppskattat antal dödsfall i cancer bland jordens totala befolkning ca 600 000 000. (Denna siffra är hämtad ur svenska Cancerregistret och anpassad till ”World standard population”.)

Tabell 2. Antalet dödsfall per 100 000 människor i Sverige under 1990

Art av dödlighet Dödsfall per 100 000 svenskar Not
Total dödlighet i Sverige 1 100
Cancerdödlighet i Stockholm, Göteborg och Malmö 248 1
Cancerdödlighet i övriga Sverige 210 1
Skillnad mellan storstad och Sverige i övrigt 38 1
Cancerdödlighet i Sverige på grund av 137Cs från Tjernobyl <0,5
Cancerdödlighet på grund av radon i bostäder 3-20 2
Cancerdödlighet på grund av bakgrundsstrålning 25
Cancerdödlighet vid högsta tillåtliga stråldoser från de svenska kärnkraftverken 0,03
Dödligheten i Oslo vid högsta tillåtliga, svenska luftkoncentration av svaveldioxid 20
  1. Siffrorna är korrigerade för olikheter i kön och ålder.
  2. Värdena beroende på beräkningsmetoder.
    Observera att värdena för konsekvenserna av bestrålningar är hypotetiska och interpoIerade från epidemiologiska data vid högre stråldoser. övriga data har erhållits ur det svenska Cancerregistret och det nedersta värdet från Walter Lindberg: Den alminnelige luftforurensning i Norge, Røykskaderådet, Oslo 1968.

Gunnar Walinder
Strålningsbiolog och har varit professor vid Lantbruksuniversitetet i Uppsala.
Han har också varit ledamot av UNSCEAR och är styrelseledamot i Miljövänner för Kärnkraft.