Arkiv för 2022

MFK yttrande över Kärnavfallsrådets rapport SOU 2022-7

220506

Kärnavfallsrådet (Statens råd för kärnavfallsfrågor) är en tvärvetenskaplig kommitté med uppdrag att ge regeringen råd i frågor om använt kärnbränsle, kärnavfall och rivning av kärntekniska anläggningar.
Årets rapport, SOU 2022:7 har rubriken
”Kunskapsläget på kärnavfallsområdet 2022 – Samhället, tekniken och etiken”

Rapporten med tillhörande pressmeddelande kan hämtas via följande länk (klicka här)

Av Carl Erik Magnusson, ordf.
Den 27 januari 2022 fattade regeringen två historiska beslut i kärnavfallsfrågan och gav tillåtlighet enligt Miljöbalken (1998:808) och tillstånd enligt Lagen (1984:3) om kärnteknisk verksamhet (kärntekniklagen) för uppförande och drift av ett slutförvar för använt kärnbränsle.
Miljövänner för Kärnkraft, MFK, vill framföra kommentarer enligt följande:

Under kap 2.2 om ”Villkor om stegvis prövning och den fortsatta processen efter beslut” skriver regeringen i sitt beslut att ”verksamheten ska vara föremål för en stegvis prövning” och baseras på en ”referensutformning” såsom den beskrivits i SKB:s ansökan. [2c]. Anledningen till det stegvisa förfarandet enligt kärntekniklagen är enligt Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) att SKB söker tillstånd för en ”teoretisk referensutformning av anläggningen snarare än en faktisk och i alla avseenden färdigutvecklad utformning”.

MFK håller med om att uppförande av slutförvar i varje led är föremål för utvärdering – sådan stegvis prövning bör vara normal rutin i all konstruktionsverksamhet. Prövningen bör göras mot all den vetenskap och erfarenhet som under lång tid genomförts både teoretiskt och empiriskt.
Men inte bara det; vi måste lämna den mentala stagnation som låg i kärntekniklagens inslag av ”förbud mot forskning” och inse att nya rön kan och kommer att göras framöver. Det kan till och med tänkas att utformningen av förvaret kan ta hänsyn till att det som nu kallas ”avfall” tekniskt faktiskt kan återanvändas. Detta skulle kunna medföra dels att slutförvarstiden skulle kunna minskas till hundratals år i stället för något hundratusental år, dels att större delen av kärnbränslets energiinnehåll användes. I så måtto instämmer MFK i inriktningen ska vara en ”referensutformning av anläggningen snarare än en faktisk och i alla avseenden färdigutvecklad utformning”.

Beträffande kapitel 4, ”Århuskonventionen och allmänhetens deltagande i beslutsprocesser som rör slutförvaret för använt kärnbränsle” torde det vara en självklarhet i en demokrati att allmänhet och föreningar äger rätt att delta i beslut. Men demokrati handlar inte enbart om rättighet utan också skyldighet. För att vara till gagn för beslutens kvalitet krävs åtminstone ett minimum av sakkunskap hos samma allmänhet. Det talas mycket om etik; MFK vill här påminna om medborgerlig pliktetik, dvs. skyldighet att efter bästa förmåga sätta sig in i viktiga frågor. I vår tid med utbredd förekomst av ”fake news” och försök till obehörig påverkan av viktiga val, är det inte självklart att vetenskap och erfarenhet kan hävda sig.

I kap 2.7 finns en intressant skrivning om långsiktig kompetensförsörjning; om vi förväntar oss medborgerlig kunskap, måste det finnas tillgång till djup expertkunskap. I den kontexten torde den lagstiftning som brukar kallas ”tankeförbudsparagrafen” ha varit kontraproduktiv – ett etiskt dilemma!

Kap 5, 6 och 7 handlar i mycket om en mer akademisk debatt om uthållighet hos kopparkapslar, försprödning av gjutjärn mm. I det sammanhanget är det förvånande, att man inte ens med ett ord nämner att vi faktiskt har empirisk erfarenhet av hur slutprodukter, i debatten om kärnenergin med föråldrad kunskapssyn kallat ”avfall” spridits från en ”naturlig reaktor” i Oklo i nuvarande Gabon. Det visar sig att migrationen av icke flyktiga slutprodukter understigit en meter från härden.

Kapitel 8 handlar om små modulära reaktorer. Typiskt nog har deras ”avfallsproblematik” redan diskuterats av finska STUK, som också varit först med en färdig plan för konventionellt ”avfall”.

Den ryska krigföringen i Ukraina har satt fokus på risker med civil kärnkraft under krig. Detta har inte berörts i kärnavfallsrådets rapport eftersom den kom före krigets början. Intressant i detta sammanhang är att Europas största oljeeldade kraftverk insprängt i berg är svenskt: Stenungsundsverket. Det skulle gå utmärkt att placera en (eller flera) SMR där, och infrastrukturen i form av transmissionsnät finns sedan länge. Men här blottas ett typiskt drag i svensk offentlig förvaltning; att få ny lagstiftning på plats skulle vara en utdragen ”långbänk”. Det är inte ovanligt att svensk miljölagstiftning tenderar att motverka sitt syfte.

Kap 9 har rubrik ”Kärnavfallet, ansvaret för kommande generationer och icke-identitetsproblemet”.
MFK anser att säker förvaring under hundratusen år är ett etiskt imperativ. Men det är inte vår enda och allt överskuggande uppgift. Vi finner det märkligt att man knappast ens berör det etiska problem som måste lösas nu, om mänskligheten ska undkomma en närmast biblisk katastrof i detta sekel. Ett problem som faktiskt är länkat till vår energianvändning nu, och som förvärras om fossilanvändningen fortsätter ”som vanligt”.

Ett annat etiskt problem som fått förnyad aktualitet är existensen av kärnvapen. MFK vill påpeka, att civil kärnkraft är ett sätt, kanske det enda, att bli av med vapenplutonium. Det har gjorts i stor skala då Ukraina och andra forna sovjetrepubliker avstod från de kärnvapen i samband med att The Budapest Memorandum on Security Assurances undertecknades den 5 dec 1994 av Ryssland, USA, Storbritannien m.fl. i vilket de garanterade att bl.a. Ukrainas territoriella integritet skulle respekteras.
Vi vet hur det gick.

Till minne av Lars Persson

220323

Lars Persson, Fil. dr. i kärnfysik, länge aktiv i MFK som medlem och en tid ledamot i föreningens styrelse har lämnat oss.
I sin profession har han verkat inom Sveriges Strålskyddsinstitut (SSI), sedermera Strålsäkerhetsmyndigheten (SSM) och dessutom inom FN-organet IAEA.
Vi inom MFK minns honom som en god vän som med stort engagemang bidrog till vår verksamhet med sin kompetens och erfarenhet.
En vän vi saknar
Styrelsen