Av Nils-Erik Nilsson
Det är märkligt att alla svenska riksdagspartier är helt överens om att när det gäller energipolitiken skall man driva planhushållning. Inom energipolitiken sätter man upp politiska (planhushållnings)mål för hur stor andel av olika energislag vi skall ha i Sverige. På högsta politiska nivå kommer man överens om (och beslutar) hur mycket elenergi vi skall producera och med vilka metoder (energislag). Man går in och sätter (planhushållnings)mål för hur mycket vindkraft vi skall ha och om kärnkraften skall få byggas ut eller om man får ersätta gamla verk med nya osv. Här går den högsta politiska nivån in och detaljreglerar på ett sätt som vore helt otänkbart på något annat område. Här ligger man på en nivå som om man skulle besluta hur många modeller Volvo skall ta fram och inom vilka segment inom bilbranschen de skall ligga. Detta är helt horribelt. Genom att dessa detaljbeslut tas på högsta politiska nivå kommer t.ex. ekonomiska, miljömässiga och hälsomässiga effekter inte att kunna belysas. Planerna är ju redan lagda på högsta nivå och ändras beroende på Riksdagens sammansättning, politisk kohandel mm. Detta ger oacceptabelt dålig stabilitet åt regelverket och en enorm osäkerhet i vad som verkligen kommer att gälla. Detta i en bransch som måste investera på mycket lång sikt!

De mål och riktlinjer man skall utfärda på den högsta politiska nivån skall ju vara av helt annat slag. Exempel på högnivåkrav kan vara miljömål som en högsta tillåtna materialåtgång och miljöskada per energienhet (t.ex. producerad kWh) liksom största acceptabla hälsoeffekt per energienhet, kanske uttryckt som total livslängdsförkortning eller liknande per energienhet. På denna högsta politiska nivån kan man då ha samma mål för alla energislag. Möjligen får man skilja mellan el- och värmeproduktion. Man bör också ha regler som säger att alla energislag skall bära sina egna kostnader och att inga energislag som uppfyller kraven får gynnas eller missgynnas med bidrag eller avgifter/skatter. Dessa skall vara konkurrensneutrala.

Det blir sedan på nästa nivå, myndighetsnivån, som man får utfärda mer specifika regler för olika sätt att nyttiggöra/producera energi, så att de uppfyller de övergripande politiska målen och riktlinjerna. På denna nivå skiljer sig naturligtvis föreskrifterna åt eftersom de skall anpassas till varje produktionsprocess. Metoder för beräkning av miljöskadorna och hälsoeffekterna finns, dels i EU-projektet ExternE, (http://www.externe.info/ ) dels i livscykelanalyser framtagna av kraftföretag eller andra organ (Vattenfall har t.ex. http://www.vattenfall.se/sv/jamfor-kraftslagens-miljopave.htm?WT.ac=search_success ). Sannolikt bör dessa metoder kompletteras och kanske modifieras, men det finns en bra grund att utgå ifrån baserad på fakta.

Miljövänner för Kärnkraft menar att man omedelbart skall lämna planhushållningen inom energipolitiken och övergå till att ställa upp regler för vad som måste uppfyllas för att verksamheten skall få finnas. Marknaden eller andra affärsdrivande enheter får sedan besluta om hur mycket av varje energislag vi behöver för att klara efterfrågan från industrin och medborgarnas välstånd.

Dagens reaktorer baserar sig på en härd med klyvbart bränsle som konfigureras så att fissionen kan underhålla en kedjereaktion i en kontrollerad kriticitet. I en ADS är det i stället så att de neutroner som behövs för en fortgående kärnklyvning skapas av högenergiprotoner från en accelerator. Eftersom dessa neutroner produceras utanför reaktorhärden har en ADS-reaktor en större flexibilitet i de isotoper som kan klyvas. Detta gör att ADS alltmer ses som en lovande metod för transmutation av använt kärnbränsle och för kraftgenerering från torium, uran eller återvunnet använt kärnbränsle.

Hela artikeln publiceras av CERN Courier (klicka här). Läs även tidigare artikel i MFKs hemsida och pressmeddelandet från KTH närmast nedan.

Det anmärkningsvärda med reaktorerna är snarare att de tack vare sin robusthet klarade naturkatastrofen bättre än allt annat . De klarade en jordbävning av sällan skådat slag med över 9 på Richterskalan och det behövdes en tsunami dubbelt så hög som hittills förväntat för att ge nådastöten, som ändå gav ganska begränsad effekt som framgår av följande.

Reaktorerna klarade jordbävningen
Vad som faktiskt hände var att alla reaktorerna klarade jordbävningen utan problem. Alla styrstavar gick in i reaktorhärdarna och stoppade reaktionerna. Reservkraften gick igång när elnäten raserades och fortsatte kyla reaktorerna i de 40 minuterna det tog för tsunamin att nå land. Om tsunamin inte varit så oväntat kraftig, hade alla reaktorerna kunnat återstarta igen så snart elnätet blivit uppbyggt. Nu blev det inte så, utan en dubbelt så hög flodvåg som man kunde förutse slog över alla fördämningar och dränkte reservkraftsystemen och slog ut kylsystemen. Trots att tre härdsmältor inträffade efter ytterligare några timmar, förblev reaktorinneslutningarna i stort sett intakta och det smälta härdmaterialet stannade kvar i inneslutningarna. Här ser vi den stora skillnaden mellan lättvattenreaktorer som de i Fukushima (och som är den helt dominerande typen överallt i världen) och den militära konstruktion som Tjernobyl är exempel på. Den senare blev överkritisk och bokstavligen flög i luften, varvid större delen av reaktorhärden blåste iväg över stora områden. Förloppet i en lättvattenreaktor är mycket beskedligare och utsläppen kring Fukushima beror på att man då och då var tvungen att lätta på trycket i inneslutningarna och då frisläpptes även en del radioaktivt material. Dessa gaser innehöll även vätgas och det var den som i kontakt med luft blev explosiv och skapade den förödelse som man kan se. Men väl att märka så skedde dessa explosioner utanför reaktorinneslutningarna och bidrog i sig inte till de radioaktiva utsläppen.

Utsläppen en tiondel av Tjernobyl
Enligt IAEA, WHO m.fl hade 20 år efter Tjernobyl-olyckan ca 50 personer avlidit, varav ca 30 tillhörde personal som rensade upp kring reaktorn, Man har uppskattat att teoretiskt kan 0.7 promille av befolkningen i närområdet avlida i cancer som följd av Tjernobyl. Det är knappt mätbart när man betänker att 22 % avlider i cancer av helt andra orsaker. Det är inte den bild som förmedlas i media, delvis av okunnighet och delvis i avsikt att skrämmas. Utsläppen kring Fukushima har av japanska myndigheter uppgetts till en tiondel av Tjernobyl. Ändå fortsätter överdrivna rubriker strömma över oss, medan de 20.000 verkliga dödsfallen mer eller mindre ignoreras. Faktum är att hittills har ingen dött på grund av strålning från Fukushima.

Svenska reaktorer hade klarat samma händelse utan utsläpp.
Redan efter den berömda härdsmältan i Three Mile Island-olyckan för 33 år sedan, där ingen blev skadad och ingen behövde evakueras, kompletterades de svenska reaktorerna (och många andra) med filter, som innebär att avluftning av reaktorinneslutningarna kan ske via filter som absorberar radioaktiva ämnen ifall en härdsmälta skulle inträffa. Detta saknades i Fukushima. En förödande vätgasexplosion som i Fukushima kan inte heller ske eftersom vätgasen blandas med luft först efter filtreringen , alltså utanför reaktorbyggnaden. Detta gäller samtliga svenska reaktorer även Barsebäck, som man väl får skylla på att de stängdes i okunnighet om hur säkra de reaktorerna egentligen var. På samma sätt kan man undra över hur mycket kunskap som låg bakom det tyska beslutet att stänga reaktorer, som även de är konstruerade för att klara jordbävning. Och vem kan inbilla sig en tsunami i långt in på det europeiska fastandet? Om man i Tyskland gjorde helt om och i stället ersatte sin kolkraft med kärnkraft så kunde en miljon människor under en generation slippa dö i förtid på grund av cancer

Vad är ‘nyhetsvärde’?
Fakta väger inte tungt för de anses inte ha ‘nyhetsvärde’. Det är beklämmande att de 20.000 döda på grund av tsunamin förlorade sitt nyhetsvärde efter så kort tid. Men några ganska få eventuella dödsfall på grund av kärnkraft har nyhetsvärde hur länge som helst. För de skrämmer och det kan man tydligen leva gott på. De som så gärna tar på sig rollen att skrämmas borde betänka att de också tar på sig ett stort ansvar för att många mår dåligt i sin rädsla för allt vad strålning heter och det helt i onödan.

Branden utbröt under ett, normalt sett rutinmässigt, täthetsprov av reaktorinneslutningen. Provet går i princip så till att man med kompressorer blåser in luft i inneslutningen, så att trycket stiger. Man mäter sedan tryck och temperatur i inneslutningen under en viss tid för att se att trycket inte faller mer än vad som motsvaras av en ev. temperatursänkning. På så sätt kan man kontrollera att inneslutningen är tät. Normalt görs detta prov, när allt revisionsarbete är färdigt, dvs. omedelbart innan man börjar förbereda start av reaktorn. Då är allt som använts under revisionen bortstädat och reaktorn är laddad och klar för drift.

Alldeles i slutet av revisionen 2011, när man inte längre skulle göra några arbeten som kunde påverka inneslutningens täthet upptäckte man ett fel i ställverken som skulle ta några dagar att åtgärda. Då kom man på att om man kunde göra täthetsprovet av inneslutningen, medan man åtgärdade felen i ställverket, så skulle förseningen bli något mindre. För att detta skulle lyckas måste man göra täthetsprovet innan riktigt alla arbeten och all slutstädning i inneslutningen var utförd. Speciellt kan man påpeka att provet därför gjordes innan man börjat återladda, dvs. innan bränslet togs tillbaka från bränslebyggnaden. Det fanns alltså inte något kärnbränsle i inneslutningen när provet gjordes.

Man undersökte noga, vilket delvis även gjorts tidigare, att det inte fanns något i själva anläggningen, som skulle kunna ta skada, eller på något annat sätt ställa till det vid tryckhöjningen. Det utfärdades också lite väl allmänt hållna instruktioner om att det som inte behövdes mer skulle städas ut, men sådant som skulle användas efter täthetsprovet i vissa fall kunde vara kvar. Det angavs att brandfarligt material skulle tas ut, men vem betraktar en våtdammsugare som ”brandfarligt material”? I detta fall var det dock ytterligare lite värre eftersom damsugaren inte bara lämnades kvar, utan sladden satt också i kontakten i väggen, så den var spänningssatt.

Man försökte säkerligen vara noggrann när man bedömde möjligheterna att tidigarelägga provet, man hade ju sedan juli 2009 stått under s.k. särskild tillsyn för att tillsynsmyndigheten SSM inte tyckte att säkerhetsarbetet var så bra som man skulle önska. Men detta illustrerar än en gång hur rätt det var av myndigheten att sätta press på Ringhals att skärpa sig när det gäller rutinernas utformning och efterlevnad. Även om denna brand inte på något sätt var något reaktorsäkerhetshot, det fanns ju vid detta tillfälle inte ens något bränsle i inneslutningen, så ställdes de brister SSM påpekat i blixtbelysning. Det kostade också Ringhals (och ägarna Vattenfall och EON) väldigt mycket pengar.

Uppdrag Granskning den 8:e februari handlade just om denna händelse. Där förekommer också ett par inslag som mer verkar vara att försöka få händelsen att se så farlig ut som möjligt, än att belysa verkligheten.

Uppdrag Granskning gjorde stor affär av vilket fotografi man visat. Såvitt MFK kan bedöma, så var det foto som Uppdrag Granskning ville ha som ”representativ bild”, en mycket lokal bild på brandhärden. I direkt anslutning till brandhärden var naturligtvis förödelsen stor. Men detta var bara i ett mycket litet område, precis där branden varit. Högst någon procent av inneslutningen. I resten av inneslutningen var det sotet som gav den allmänna bilden och som var problemet. MFK menar därför att det fotografi Ringhals officiellt visade var mest representativ för skadans omfattning.

En annan stor affär i Uppdrag Granskning var hur och när Ringhals informerade SSM. Det finns mycket klara regler för hur den officiella händelserapporteringen till SSM skall gå till. Såvitt MFK kan se, har man också följt denna rutin. SSM hade alla interna utredningar och rapporter och det var när de mottagits av SSM som de blev offentliga handlingar. Uppdrag Granskning tyckte att man skulle informerat vid ett möte i helt annat ärende som ägt rum dagen efter branden. Vid detta tillfälle visste inte ens Ringhals med säkerhet att det brunnit. P.g.a. det förhöjda trycket hade man inte varit inne i inneslutningen. Även om man vid mötet nämnt något om att något oväntat inträffat, vilket ju faktiskt var det enda man med säkerhet visste, så fanns det ingen anledning att ta upp det i protokollet för ett möte som handlade om något helt annat.

Uppdrag Granskning tyckte också att man haft för lite brandkompetens i bedömningen av hur provet skulle genomföras. Det är ingen tvekan om att det finns brandkompetens på Ringhals, men sannolikt har man inte bedömt det som en brandrisk att pumpa in luft och därmed öka trycket i inneslutningen. Det är väl också tveksamt om det hade hjälpt att koppla in brandkompetens. Det hade inte hjälpt mot den otydlighet som fanns i instruktionerna eller mot slarvet att låta en våtdammsugare stå kvar med kontakten isatt. Det felet ligger på ett helt annat plan.

287. Energi och politik; när möts de två?
Vad är politikens uppgift? Att detaljstyra varje verksamhet eller att diskret skapa goda förutsättningar för medborgarna och mångfalden i deras kunskap? Svar: Det senare!
Men: Svensk politik har under några decennier missat sin uppgift att sätta ramar för verksamheten och kontrollera dess efterlevnad. I stället har den lagt sig i detaljer utan att inhämta nödvändig kunskap. Det gäller utbildning, vård, näringsverksamhet mm.
Energisektorn har förlamats av politiken; forskning har förbjudits, utbildning på området fallerat; vem vill utbilda sig till en hotad bransch? Personal på kärnkraftverken har känt sig ifrågasatta, några under ett helt yrkesliv. Att hålla inspirationen levande i ett sådant klimat är värt all beundran.
Underhåll har försummats; vem investerar under nedläggningshot? Bristfällig skötsel verkar generell. Järnvägen är ett annat exempel.
Det underhåll som under många år minimerats måste nu utföras. Aldrig har så mycket arbete behövt göras på så kort tid som nu, dessutom av medarbetare som ständigt varit ifrågasatta, ibland känt sig mobbade. Att upp mot 20 miljarder kronor offrats på Barsebäcks stängning bidrar inte till underhåll eller produktion.
Vad betyder ordet minister? Svar: Den minste, dvs en tjänare. Har vi glömt det eller bara inte förstått? I en demokrati är politiken medborgarnas tjänare. Den goda makten märks inte, den söker inte sitt. Att ständigt lägga sig i detaljer men missa helheten är inte att föra ut politiken till medborgarna.
Om hälften av kärnkraftverken står stilla får vi kanske söka felet hos oss själva.

Miljövänner för kärnkraft menar att det är positivt att man förenklar tillståndsprocessen genom att förlägga prövningen till ett ställe och därmed slippa parallella och överlappande prövningar enligt olika lagar. Eftersom den övergripande verksamheten är miljöbalken så finner Miljövänner för kärnkraft, i likhet med utredningen, det naturligt att samordna lagstiftnigen där och därmed genomföra tillståndsprövningen enligt miljölagstiftningen. Detta bör också kunna leda till att man får en mer likställd behandling mellan olika potentiellt miljö- eller hälsoskadliga verksamheter. Det är vidare positivt att man särskiljer deterministiska och stokastiska skador. Detta tänkesätt bör också tillämpas på all verksamhet, inte bara när det gäller strålsäkerhet.

Miljövänner för kärnkraft menar att den nuvarande starkt överdrivna rädslan för strålning och speciellt den strålning som kommer från kärnkraft bör kunna dämpas. Denna strålning från kärnkraft inklusive all dess hantering (uranbrytning, olyckor mm.) utgör ju som globalt medelvärde mindre än 0,5 % av den strådos vi får,. Denna överdrivna rädsla för strålnig leder, som Miljövänner för kärnkraft ser det, till drastiskt felaktiga beslut i samhället. Man vidtar t.ex. drastiska skyddsåtgärder, när det gäller strålning, på ”farlighetsnivåer” som skulle accepteras som helt ofarliga vid de flesta andra verksamheter. Dessa, ofta onödiga, skyddsåtgärder bidrar också till att öka rädslan i samhället för strålning. Miljövänner för kärnkraft hoppas att en mer likvärdig hantering i miljöbalken också kan leda till en mer likvärdig behandling när det gäller gränsvärden, tillåtlighet mm. så att den starkt negativa särbehandlingen när det gäller verksamhet med strålning, som idag är regel, kan avvecklas.

Miljövänner för kärnkraft ser positivt på att man förstärker de lokala insynsnämnderna med representanter för strålsäkerhets-myndigheten. Detta kan avsevärt öka kompetensen hos den sida av nämnden som inte representeras av kraftverket. Myndighetens representanter arbetar där också under sitt myndighetsansvar. Miljövänner för Kärnkraft är däremot mycket tveksamma till att låta organisationer som saknar demokratiskt mandat utanför den egna medlemskåren, i utredningen exemplifierade med miljöorganisationer, ingå i insynsnämnderna. Vi ser många svårigheter med detta. Ett problem är frågan om vilka organisationer som skall beredas plats, d.v.s. vilka kriterier skall en organisation uppfylla för att få plats. Skall t.ex. lokala samhällsföreningar, som ju har sin medlemskår från befolkningen på de orter som berörs av verksamheten ingå? Skall alla berättigade organisationer få plats kan leda till att nämnderna får en ohanterlig storlek.

Miljövänner för kärnkraft menar också att lokala insynsnämnder även borde finnas för annan verksamhet som kan vara miljö- eller hälsofarlig och inte bara för verksamhet med strålning, eller, ännu värre, som idag enbart för kärnkraftverk. Även andra goda exempel som finns inom kärnkraftområdet, som strikt ansvar mot tredje man och krav på försäkringar för att medel skall finnas även efter en konkurs, bör kunna överföras till andra potentiellt miljö- och hälsofarliga verksamheter.

Miljövänner för kärnkraft menar att återvinningsprincipen bör tillämpas på samma sätt när det gäller kärnkraft som för annan industri. Inom kärnkraftområdet finns en mycket stor potential att öka energiuttaget och minska avfallsmängden genom att utnyttja upparbetning och återanvändning. Redan med idag känd teknik som bygger på system med snabba bridreaktorer och termiska reaktorer kan enorma energivinster och avfallsreduceringar göras. Med nästa generation kärnkraftverk kan förhoppningsvis ännu bättre energiutnyttjande och minskning av avfallsmängderna åstadkommas. Utan tvekan kan det redan upptagna uranet täcka energibehovet lång bortom överskådlig tid. Självklart skall de ingående delarna i sådan verksamhet också prövas enligt miljöbalken, men Miljövänner för kärnkraft menar att det är direkt fel att i lag förbjuda den.

Miljövänner för kärnkraft menar också att det är direkt fel att lagstifta om hur många kärnkraftverk vi skall ha i Sverige och dessutom var de skall ligga. Självklart skall man i lag ställa upp kriterier för vad som skall uppfyllas för att man skall få bygga kraftverk, men att föra in antal, effekt eller placering av kärnkraftverken är lika fel som att lagstifta om antal, kapacitet och placering för andra industrienheter eller branscher. Att enbart få placera kärnkraftverk där det redan finns sådan och bara om ett befintligt verk läggs finner Miljövänner för kärnkraft vara direkt fel. Det kan finnas andra mycket mer lämpade platser för det nya kärnkraftverket. Det kommer också att vara starkt konkurrenshämmande eftersom i praktiken enbart de nuvarande kärnkraftsägarna då kan bygga nya kärnkraftverk, vilket torde strida mot EU:s konkurrensbestämmelser.

Miljövänner för kärnkraft ställer sig tveksamma till utredningens förslag att direktöverföra mätdata till strålsäkerhetsmyndigheten. Inte för att det skulle innebära några tekniska och eller ekonomiska svårigheter. Men om detta skall vara till någon som helst nytta och täcka in de flesta dimensionerande och svårare haverifall, måste ganska omfattande datamängder föras över och strålsäkerhetsmyndigheten tillföras och sedan underhålla en detaljerad driftkompetens, som dessutom är olika vid de olika kärnkraftverken (olika per block alltså 10 varianter). Det kommer också att krävas en ganska omfattande mätöverföring och sannolikt också kräva ett uppförande av 8 – 10 st. kontrollrum, naturligtvis starkt förenklade i förhållande till de verkliga kontrollrummen, men ändå ganska komplicerade. Skall detta göras på ett rationellt sätt, måste det också ske via internet eller liknande. Även om man inför ett starkt skydd mot intrång så har man med detta även öppnat upp en väg att utifrån komma åt driftdata och kanske också manipulera dem.

Miljövänner för kärnkraft tar också kraftigt avstånd från Göran Bryntses uttalande i sitt särskilda yttrande att det skulle förkomma vänskapskorruption mellan tillsynsmyndigheten (SKI och SSI eller idag SSM) å ena sidan och kraftföretagen å den andra. Finns det något belägg för sådant skall det behandlas av rättsvårdande instanser.

Miljövänner för kärnkraft vill slutligen göra några mindre påpekanden:
· β strålning kan vara både negativt och positivt laddad (utsända elektron resp. positron). Eftersom β+ strålare används i terapeutiskt bör man inte bara nämna β- strålning. Det skulle kunna tolkas som att β+ strålare inte omfattas av lagstiftningen.
· Aska från fossil- och torveldning kan innehålla uran, torium mm. Dessa bör nämnas i kap 7.1.1. kanske som NORM-avfall.
· Även om det fysiskt eller medicinskt inte är något strålningsproblem så har det förekommit debatt om utarmat uran. Detta borde på något sätt nämnas i utredningen

Det stämmer inte. Den 17 juni 2010 beslutade riksdagen i enlighet med regeringens proposition 2009/10:173 att införa ett obegränsat skadeståndsansvar för ägare till kärnkraftverk. Dessutom måste ägarna skaffa försäkring som täcker 1,2 miljarder euro per reaktor.

Staten träder in först om försäkringen inte räcker och ägaren drivs i konkurs genom stora skadeståndsanspråk. Samma regler, förutom försäkringskravet, gäller alla andra former av energiproduktion och all annan industriell verksamhet. Att hävda att dessa regler skulle utgöra en omfattande subvention av kärnkraften är helt orimligt.

Även andra former av energiproduktion och industriell verksamhet kan leda till omfattande och dyra olyckor, t.ex. vattenkraft, kemisk industri och oljeutvinning.

I Sverige arbetade Frigyes längsta tiden vid Statens kärnkraftsinspektion med kärnsäkerhet där han avancerade till överingenjör. Han anlitades av IAEA i Wien som expert för granskning av kärnsäkerhet vid kärnkraftsverk i olika länder även i f d sovjetländer och i Ungern. Efter sin pensionering verkade han vid KTH inom kärnsäkerhetsområdet med bl a seminarieverksamhet. Han skissade också på ett nytt reaktorkoncept - en kokarreaktor (HP-BWR) med högre vattentryck – som publicerades i internationella kärnkraftstidningar och väckte intresse vid TOPSAFE-konferensen i Dubrovnik 2008.

Han var med i styrelsen för Miljövänner för kärnkraft tills för några år sedan och han deltog aktivt i debatten i media om kärnkraften. Han framträdde i TV i samband med kärnkraftsolyckan i Japan i våras och bedömde att olyckan borde klassas som en sjua på den internationella INES-skalan. Han var den förste i Sverige som kunde göra denna bedömning genom sina ingående kunskaper om INES-skalans utformning.

Miljövänner för kärnkraft tackar Frigyes för hans stora insats i kärnkraftens tjänst!