Kärnkraftsmotståndarnas myter
Kärnkraftmotståndarna nämner sällan varför de vill avveckla kärnkraften. När ledarna gör det blir det formella skäl som respekt folkomröstningen och liknande eller mycket allmänna fraser som att påbörja marschen mot ett uthålligt samhälle, dock utan att säga vad man menar med uthålligt. Många “gräsrötter” skriver om risker och faror. Ledarna är troligen väl medvetna om att de risker som “gräsrötterna” skräms av inte finns i verkligheten, men de utnyttjar gärna rädslan för att vinna politiska poäng eller andra fördelar. Detta visar att ledarna för kärnkraftmotståndet inte intresserar sig för verkligheten, utan gärna underbygger mytbildningen kring kärnkraftens farlighet för att skrämma människor till motstånd mot kärnkraften.
“Gräsrötterna” säger att olyckor vid kärnkraftverk skulle ha en speciell dimension. Detta är på ett sätt riktigt men inte alls på det sättet som man vill påskina. Den speciella dimensionen är kärnkraftens ofantligt mycket större omsorg om människor och miljö . Denna mycket höga ambitionsnivå leder till mycket drastiska åtgärder vid mycket små faror. Detta blir i många kärnkraftmotståndarnas ögon beviset för att kärnkraften är farlig. Man säger “Kärnkraften är så farlig så att man måste ……”. Men man glömmer helt att när en lika stor eller mycket större fara uppstår på annat sätt så gör man ingenting och då är det inte så farligt.
Radioaktivitet och den joniserade strålning som följer på det radioaktiva sönderfallet är och har alltid varit en naturlig del av vår miljö. De flesta har väl hört talas om kol-14 metoden för att bestämma ålder på fornfynd. Det man då mäter är i princip hur det radioaktiva kol-14, som människan/djuret/växten tog upp när det levde, har sönderfallit. Vår radioaktiva miljö har inte påverkats särskilt mycket av mänsklig verksamhet jämfört med vår kemiska miljö. De mänskliga verksamheter som haft störst påverkan för den stråldos vi får är, dels sjukvården, genom röntgen, strålbehandlingar och vissa undersökningar med hjälp av radioaktiva ämnen och dels energibesparing genom att vi tätat våra hus och försett dem med olämpliga ventilationssystem som ökat radonhalterna inomhus. Inte ens olyckor, som i kärnkraftsammanhang anses som stora, skulle öka risken för människorna i närområdet så mycket att de skulle ha kallats farligt om den ökade risken åstadkommits av något annat än kärnkraft. Men myten om kärnkraftolyckornas farlighet underblåses på många sätt.
Man nämner ofta de, med kärnkraftmått mätt, stora olyckorna i världen, Harrisburg och Tjernobyl. Att Harrisburg var en stor ekonomisk olycka för kraftbolaget och i viss mån för försäkringsbolagen är klart. Det är också lika klart att den inte hade några mätbara hälsokonsekvenser utanför kraftverket, trots mycket intensiva och omfattande undersökningar. Att kärnkraftmotståndare då och då lyckas få stora rubriker med “upptäckta oväntade skador” ändrar inte detta faktum. Det har hitintills alltid visat sig att de “undersökningar”, “analyser” m.m. som ligger till grund för upptäckterna varit mycket ovetenskapliga och dubiösa.
Den andra stora olyckan, Tjernobyl, har förvisso krävt dödsoffer. 31 personer dog i direkt anslutning till olyckan. Man har också hittat c:a 1000 fall av sköldkörtelcancer hos barn i Ukraina och Vitryssland, som får tillskrivas de mycket höga sköldkörteldoser som många barn fick. Att doserna blivit så höga beror, naturligtvis förutom på själva olyckan, på att barnen från början hade jodbrist och att man inte delade ut jodtabletter till dem. Hade barnen fått jodtabletter under de första dagarna hade sköldkörteldoserna blivit väsentligt mindre och därmed hade ökningen av sköldkörtelcancer också blivit väsentligt mindre om den då ens blivit mätbar. Nu kan man också påpeka att just sköldkörtelcancer är jämförelsevis lätt att bota. Av de c:a 1000 fallen är det därför endast något 10-tal som avlidit. Detta är de enda effekterna av olyckan som man kunnat påvisa. Även här finns naturligtvis “rapporter” om helt andra konsekvenser från människor och organisationer som försöker få ekonomiska bidrag eller som bygger sin verksamhet på att skrämma människor.
Även när det gäller avfallet så verkar den mycket höga ambitionsnivån snarare skrämma än lugna människor. Man säger att avfallet måste hållas åtskilt från allt liv i flera hundratusentals år. Ja man har den ambitionen. Men vad skulle hända om mindre delar av avfallet faktiskt kom upp till markytan efter några få tusen år. Skulle det överhuvud taget vara märkbart. Knappast på annat sätt än att det skulle gå att mäta redan med de instrument vi förfogar över idag. Om man skulle ha en någorlunda likvärdig ambition för andra avfall som t.ex. aska från biobränsle eller kol så skulle man ju t.ex. behöva garantera att deras tungmetaller förblir åtskilda från allt liv i oändlig tid eftersom deras farlighet inte halveras, dvs. minskar med tiden. Och det är faktiskt ännu längre tidsrymd.
Det finns flera seriösa undersökningar som försökt jämföra riskerna med olika energikällor. Alla har kommit fram till att kärnkraften är åtminstone en av de absolut minst farliga, både för miljön och för människors hälsa. Jämför man t.ex. Naturvårdsverkets beräkningar av antalet cancerfall från nuvarande vedeldning med SSI:s beräkningar av konsekvenserna av Tjernobyl i Sverige, så kan man konstatera att vår nuvarande vedeldning i hälsorisker motsvarar åtminstone en Tjernobylolycka om året för Sveriges del. Jämför man WHO:s beräkningar av de akuta dödsfallen p.g.a. svavelutsläpp i Europa med de totala konsekvenserna av Tjernobylolyckan så skulle enbart svavel utsläppen motsvara en Tjernobylolycka vart tredje år.
Man kan också fundera över hur stora delar av de evakuerade områdena runt Tjernobyl som i verkligheten är lika farliga att bo kvar i ur cancersynpunkt som Malmö eller Köpenhamn. Det finns sådana områden men de är inte särskilt stora. Skulle vi däremot jämföra med de områden i forna Östtyskland, Södra Polen och dåvarande Tjeckoslovakien som förorenats av tung industri eller den områden runt Aralsjön där man överexploaterat de s.k. naturliga kretsloppen, så finns de knappast så farliga områden runt Tjernobyl. Men när det inte är kärnkraft som åstadkommit skadan så måste människorna bo kvar i de farliga områdena.
Om man därför bortser från politisk prestige och börjar se på verkligheten så inser man att en avveckling av kärnkraften innebär att vi skall lägga ut stora summor för att försämra miljön ock öka hälsoriskerna för människorna. Detta är för mig fullkomligt absurt. Låt det inte bli verklighet.
Nils-Erik Nilsson
Miljövänner för Kärnkraft
