Kärnkraftsdebatt och fotboll

En helt orubblig sanning är att i år har Sverige inte förlorat en enda match i fotbolls-VM. Men Sverige lyckades ju inte ens kvalificera sig för att delta i VM säger den som vet något om saken. Det hör inte hit, sägen den entusiastiske debattören, du måste ju medge att Sverige inte förlorat någon match där. Ja men… säger den som vet. Inga men, berätta vilken match Sverige förlorade, säger debattören. Efter en stund ger den sakkunnige upp och medger att Sverige inte förlorat någon match i fotbolls-VM.
En som hörde resonemanget, och inte heller visste något, tyckte att det var en tokstolle till expert. Han fick ju ge sig och hålla med om att Sverige var så bra i fotboll att de var helt obesegrade i fotbolls-VM.

En helt förvirrad debatt. Ja detta är väl uppenbart för praktiskt taget alla, för när de gäller fotboll har de tillräckliga kunskaper att avslöja dumheten. Men debatten om energi och speciellt kärnkraft har hållit på så i många år. De myter som skapats av missförstånd i flera led har sedan bitit sig fast i debatten. Några exempel:

”Kärnkraften står inte för sina riskkostnader. Det finns en ansvarsbegränsning i lagen när det gäller kärnkraftsolyckor”.

Detta är en lika orubblig och vilseledande sanning som att Sverige inte förlorat någon match i fotbolls-VM. För kärnkraft finns det ett strikt ansvar som innebär att anläggningsägaren är ansvarig vem som än vållat olyckan. Anläggningsägaren är dessutom skyldig att ha en försäkring upp till ett lagstadgat (av riksdagen bestämt) belopp för att i alla lägen kunna fullgöra detta ansvar, även om han går i konkurs. För alla rimliga olyckor, långt värre än någon som inträffat i någon västlig kärnkraftsanläggning, täcker beloppet gott och väl skadorna. Med lite fantasi kan man dock hitta på olycksförlopp som, lite beroende på vad som skall räknas som skada, skulle kosta betydligt (kanske mångdubbelt) mer än försäkringsbeloppet.

Jämfört med annan industriell verksamhet är vi som medborgare mycket bättre försäkrade vid kärnkraftsolyckor än vid andra olyckor. I andra verksamheter måste man visa att någon vållat olyckan, genom avsikt eller grovt slarv, för att han skall bli skadeståndsskyldig och över huvud taget behöva betala någon ersättning. I praktiken skall man närmast avsiktligt ha brutit mot någon tillsyns- eller säkerhetsbestämmelse. Jfr. t.ex. oljeutsläpp från tankbåtar. Om man hittar någon som vållat olyckan och alltså kan bli skadeståndsskyldig, finns ingen formell ansvarsgräns. I praktiken begränsas ansvaret till den vållandes betalningsförmåga dvs det egna kapitalet i det vållande företaget. Det kan vara anläggningsägaren eller kanske en liten firma som utfört något underhållsarbete, eller i ett extremfall någon sabotör. Har den vållande genom olyckan fått sina anläggningar, dvs tillgångar, förstörda, finns heller ingen betalningsförmåga. Skall man då få något skadestånd så får det komma från allmänna medel. Även om det inte finns någon formell juridisk ansvarsbegränsning för ”vanlig” industriell verksamhet så finns det många fler ”skyddsnät” för ”vanliga” industrier än för kärnkraft.

En annan viktig skillnad är vad som betraktas som skada. I ”vanlig” industriell verksamhet skall man visa att man lidit en mycket påtaglig skada, som kan uttryckas i pengar eller där graden av invaliditet fastställas av läkare. För kärnkraft betraktas en mindre ökning av sannolikheten att få cancer än vad det skulle innebära att flytta från landsbygden in till en storstad, som så allvarligt att området måste evakueras. (Varför evakueras inte alla storstäder??). Den enskilde lider förvisso skada, men man kan fråga sig om det är till följd av olyckan eller till följd av inkompetenta politiker.

”Avfallsfrågan är inte löst”

är en annan orubblig och direkt vilseledande ”fotbolls”-sanning. Det är riktigt att vi inte byggt något slutförvar för använt kärnbränsle och inte heller har alla detaljer i utförandet klara. Men enligt den modell som tagits fram, där bränslet mellanlagras i CLAB i Oskarshamn, finns det heller ingen anledning att börja bygga på flera år än. Inte heller att göra några detaljritningar. Skulle man under mellantiden hitta en bättre metod än den föreslagna KBS-3 metoden vore det troligen bortkastade pengar. Arbetet med att finna en lämplig plats är som de flesta vet på gång. SKB:s arbete att göra förundersökningar motarbetas av ett antal organisationer. Dessa organisationer använder både ”fotbolls”-sanningar och andra former av vilseledande påståenden och varningar.

Den i Sverige föreslagna lösningen, som går under namnet KBS-3, är utan tvivel en fullt acceptabel lösning med en mycket hög ambitionsnivå. Ingen kan naturligtvis garantera att inga kapslar kommer att gå sönder eller att inga sprickor kan finnas i berget, men vad skulle kunna hända? Den enda tänkbara skadan är att det radioaktiva materialet skulle läcka ut och förorena vatten eller mark. Men bränslet befinner sig i fast form (keramisk) och är mycket svårlösligt. Det är därför svårt att tänka sig att något vatten skulle bli så radioaktivt som det man drack och badade i vid hälsobrunnar. Inte heller att något markområde skulle öka sin radioaktivitet eller strålningsnivå ens så mycket som skulle motsvara att man förflyttas från Västgötaslätten till Bohusläns klippor. När det gäller kärnkraft görs detta till ofantliga risker som man skall garantera att ingen i någon kommande generation utsätts för. I andra sammanhang kallar vi det inte ens risk.

En annan och lika orubblig och vilseledande ”fotbolls”sanning är att vissa ämnen i det använda kärnbränslet har en lång eller mycket lång halveringstid. Många andra avfall och miljögifter, t.ex tungmetaller är stabila, dvs de har oändlig halveringstid. Men det upplevs inte som farligt. Om man skulle ha samma ambition att undvika skador på människor och miljö för tungmetaller som för kärnbränsle så skulle aska från biobränsle behöva förvaras åtskild från biosfären i oändlig tid. Med tanke på mängderna skulle det bli omöjligt att elda med biobränsle.

I de flesta fall är det den mycket höga ambitionen att motverka alla tänkbara risker och de åtgärder den leder till, som gör människor rädda för kärnkraften. Konsekvenserna av att inte vidta åtgärderna skulle säkert te sig mycket mindre skrämmande om de beskrevs på ett lättbegripligt sätt.

Om man på detta sätt försöker att kontrollera hela sanningen och inte bara ta till sig att ”Sverige inte förlorat någon match i fotbolls-VM”, så finner man snart att kärnkraften är den minst skadliga energikällan för både människor och miljö.

Nils-Erik Nilsson
Miljövänner för Kärnkraft