Nedläggning av Risö i perspektiv till Niels Bohr

Av Carl Erik Magnusson, ordf. MFK
Det sägs att den som saknar historia inte har någon framtid. Framtiden kan inte förutspås; den är både kaotisk och irrationell. Men liksom i kaos finns i historia återkommande mönster. Liksom nyblivna doktorer i vår tid kan ha svårt att direkt finna sin plats i tillvaron, gick det trögt för Niels Bohr att finna sitt fält efter disputationen. Men på besök i Thomsons Cavendish-laboratorium råkade han träffa Rutherford, som hade en atomteori grundad på kärnfysikaliska metoder. Det passade Bohr som den pionjärer han var inom kvantfysiken: Hans atommodell fyllde 100 år i fjol.

Bohr insåg att den kvantmekanik som så elegant beskriver atomen också måste kunna tillämpas på dess kärna men i en annan energiskala. Nobelpriset må han ha fått för sin atomteori, men sina stora och, som det visade sig, kontroversiella insatser gjorde han i kärnfysik och dess tillämpningar i en dramatisk tid. 1930-talet blev banbrytande: Vid neutronspridning mot uran 1938 väntade sig Otto Hahn ett ännu tyngre ämne men fann barium. I den nästan dagliga brevväxlingen med Lise Meitner, då i Kungälv, beskrev han resultatet, som hon omedelbart tolkade men lyckades hålla hemlig. Frågan är väl ändå hur insatt tysk vetenskap var under kriget, uttunnad av politisk antisemitism, men ockupationen av Norge kan tyda på att de ville åt tungt vatten. Trots ockupationen av Danmark stannade Niels Bohr kvar en tid i Köpenhamn och upprätthöll en alltmer ansträngd dialog med sina tyska kollegor. Men då judeförföljelsen utvidgades dit tog han sig till Sverige i en fiskebåt som så många av sina landsmän och hämtades härifrån först till England och därefter till USA. Där deltog han motvilligt i Manhattanprojektet, som ledde till att de allierade vann kapplöpningen om det som oegentligt kom att kallas atombomben. Bombfällningarna över Japan ökade Bohrs ruelser, men han omfattade till fullo det program för fredlig användning av kärnenergi som proklamerades efter kriget av president Eisenhower.

Grundandet av Risø kärnforskningsstation 1958 var Niels Bohrs och statsminister Viggo Kampmanns ”förtjänst”. Bohr dog 1962 i den säkra förvissningen om att kommande generationer fullt ut skulle njuta frukterna av hans arbete. Den första oljekrisen i början av 1970-talet gynnade också till en början kärnenergins etablering; Danmark hade ett eget program och deltog fullt ut i planeringen av Barsebäcksverket i Sverige.

Så plötsligt och oförutsägbart vände vinden; i Sverige 1976 med Fälldinregeringen. Danskar, svenskar m fl marscherade mot Barsebäck och skanderade: ” Hvad skal væk? – Barsebæk! Hvad skal ind? Sol och vind!” De båda länderna ”löste” framdeles sina energibehov på olika sätt: Danmark fick en fossil baskraft kompletterad med vindenergi, Sverige behöll trots allt huvuddelen av sin kärnenergi som ännu ger ungefär samma bidrag till elförsörjningen som den vattenkraft, som dock finns långt från befolkningscentra. Den klassiskt bildade socialdemokratiske stats-och energiministern Svend Auken yttrade på 1990-talet i ett tal till de Danske Elværkers Forening inför stängningen av Barsebäck 1 att ”Sverige kommer inte att leverera el till Danmark, tvärtom; Danmark har en miljömässigt välutvecklad kolkraft”. Därvid är det alltjämt.

År 2000, efter 42 år, stängdes den sista reaktorn på Risø av inrikesminister Birthe Weiss, partivän med Kampmann. Författaren till denna artikel minns väl hur vi på Fysikum i Lund förvånades över det samarbete som bröts över en natt. I danska LMFK-bladet, motsvarigheten till LMNT-nytt, frågar sig Tomas Grønlund vid Sorø Akdademi: ”Vad hade hänt på dessa år som plötsligt gjort vänner till fiender? Varför var det plötsligt ok att avsluta det som Niels Bohr stått för?” Med minister Weiss egna ord ”Han kunne jo ikke vide bedre dengang”.

I år, 2014, när dekommissionering av Risø planeras får grannstaterna möjlighet att uttala sig om förfaringssättet enligt Esbokonventionen om samråd avseende gränsöverskridande miljöpåverkan. I Sverige skickade Naturvårdsverket remissen till flera organisationer, bla Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, MKG. I sitt svar skriver MKG bl a att ”det danska metodvalet för ett slutförvarssystem för kortlivat låg- och medelaktivt radioaktivt avfall är inte inriktat på att använda bästa möjliga teknik utan utgår ifrån mycket låga ambitioner för långsiktig miljösäkerhet”. Från danskt håll medger man värdet av samverkan med tanke på att Sverige har mycket större erfarenhet av och kunskap om den kärnverksamhet som här avses.

Hur kan allt detta tolkas? Ett synsätt kan vara att Danmark raserat kunskapsarvet efter Niels Bohr. Tomas Grønlund igen: ”Skal Danmark som eneste højudviklede land ikke have en forskningsreaktor, et centre for anvendt kernefysik? Skal vores medicinalsektor ikke have nær adang till muligheder som findes for kerne-og strålefysik? Kan Danmark være en innovativ nation uden et markant brud med 68–generationens berøringsangst ovenfor alt, hvor ordene stråling och atom indgår?”

Låt oss se på vårt eget land. Vi måste nog inse, att den s k kärntekniklagen från 1980-talet som innebar ett förbud mot viss FoU på kärnteknikområdet också har lett till att mycket få utbildats på detta område. Både i Sverige och Danmark kommer kunskap att gå förlorad. Frågan är väl om den mätning som gjordes på den sovjetiska U-båt som en gång strandade i Blekinge skärgård lika lätt skulle kunna göras och tolkas nu som då. Finns det kunskap som bör undvikas? Hur är vår kunskapssyn egentligen?

Hur kan man förstå de vitt skilda samhällsattityderna till kärnfysikalisk forskning och tillämpning?

Ett sätt att förstå rädslan är kopplingen till kärnvapen. Det hade kunnat undvikas om man utgått från torium istället för uran i den fredliga bränslecykeln. Det hade också gjort ”avfallet” mindre kontroversiellt, men det finns tekniker också med nuvarande bränslecykel för återanvändning; det skulle också innebära mycket bättre hushållning med bränslet.

Man kan även anlägga en filosofisk syn vars rötter kan härledas till naturromantiken och Rousseau. Han såg negativt på vetenskapens och teknikens inflytande på människan (jfr t ex hans text om kunskapens frukt). Människans liv hade blivit alltmer artificiellt då hon lämnat sitt ursprung, naturen. Rousseaus idéer fick fäste i den ”germanska” världen under 1800-talet; ett exempel är den tyska romanticismen. Mot Rousseau stod förnuftets store förkämpe, upplysningsfilosofen Voltaire. Skillnaden i synsätt markeras av exemplen Tyskland och Frankrike.

Kanske är det också ett moraliskt imperativ att ta ställning till det globala problemet att upp mot två miljarder av jordens befolkning helt eller delvis saknar pålitlig tillgång till elektrisk effekt och relatera det till mer lokala bekymmer den priviligierade världen. Frågan blir då: Hur kan all världens människor förses med rimlig energi (eller snarare effekt) utan oacceptabel miljöpåverkan? En ödesfråga!

Märk världen! Se människan!
Carl-Erik.Magnusson@fysik.lu.se

Kan ej kommentera.